PieceOfCake

Att vara barn.

19 maj 2013 10:06
Jag är på intet sätt perfekt i min föräldraroll. Ibland orkar jag inte säga till ordentligt, ibland blir jag onödigt arg, ibland har jag noll tålamod.

Nu när dottern är lite äldre tycker jag det blir än mer tydligt hur föräldrar agerar mot och med sina barn. Och jag blir lite... Förvånad. Väldigt många pressar sina barn. De ska kunna simma omedelbums, flytväst är överskattat och hämmande. De ska kunna cykla utan stödhjul när de är två helst. Och även om ungen inte tycker det är roligt och säger att hen vill ha tillbaka stödhjulen ett tag till kommer det inte på fråga! Jag har slutat förklara saker till ett av mina vänners barn, för vad jag än säger verkar det inte vara riktigt rätt och framför allt mamman måste gå in och "rätta" och förklara annorlunda. Varför ska jag försöka knyta an till ungen och engagera mig när allt jag säger till ungen förminskas av föräldrarna? Jag kommer vara tyst i fortsättningen, orkar inte anstränga mig för något som är lönlöst.

Andra springer till Lek & Busland och nöjesparker och allehanda ställen stup i kvarten. Ju dyrare desto bättre. Det lustiga är att de tror att alla andra ska ha råd och vilja hänga på i den takten.

Sedan har vi de överkompenserande föräldrarna, där jag förmodligen själv passade in för några år sedan. Jag öste leksaker över dottern, allt skulle vara så perfekt. Men det var långt ifrån perfekt, för jag var trött, ledsen och utmattad. Jag trodde alla leksaker skulle göra det bättre, men det funkar ju inte så. Man kan aldrig ersätta sig själv som förälder med ett dockskåp. Jag har dock oerhört många föräldrar i min närhet som förmodligen aldrig kommer sluta överkompensera, av den ena eller den andra anledningen. Det handlar om, som i mitt fall, en överdådighet av leksaker. Eller besatthet vid att kalas ska firas EXAKT på födelsedagen oavsett dag och kan någon inte ges det dåligt samvete för då kommer den som inte kan göra födelsedagsbarnet JÄTTELEDSET. Jag fick nog av just det och sa att majoriteten av alla barn har kalas för kompisarna en helg, för alla kan inte ta halvdag ledigt femton gånger i året för att gå på barnkalas en vardag. Men icke. Sedan kom jag på att dottern var hos sin pappa just när vännen fyllde år och då tyckte mamman att jag skulle ändra på umgänget.

Kan inte barnen bara få leva i frid och fröjd och inte bli itutade att allting måste vara perfekt hela tiden? Inte bli pressade till att kunna allting innan de knappt kan gå. Låt barnen andas och vara barn, ta det i sin egen takt. Jag kan aldrig någonsin minnas att våra föräldrar pressade oss till något. Och jag minns väl den första gången jag cyklade utan stödhjul. Jag var 5, de andra barnen hade cykeltävling och mina stödhjul sabbade ju allt för mig. Då fick jag nog och de skulle väck. Utan att ha övat en sekund utan stödhjul tidigare bara gick det. För jag var mogen för det, det var mitt val.
Och tävlingen ja. Jag vann! :-D

Tillbaka till sidans topp