vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

norrakvarken

vuxen

25 jan 2018 08:49
Har levt under föreställningen att jag någon gång kommer att bli vuxen.
Det är ju samtidigt lika hoppfullt som hopplöst att leva som att man ännu inte är. Att man ska bli. En Becoming. Eller Not Yet.
Som att det man redan är inte riktigt räknas.
Men nu är jag 33. Jag har körkort. Jag har över tio års yrkeslivserfarenhet. Jag är gift. Jag har två barn. Jag skriver matsedlar, lagar mat, bokar tid på vårdcentraler och barnkliniker. Jag lägger undan pengar till semestern och ser till att familjen har kläder efter säsong på krokarna i hallen. Ibland köper jag cigaretter & smygröker på verandan till vår kolonistuga.
Så vad är det jag väntar på? Vad är det jag ska bli? Vad är det att vara vuxen?
Dels är det egenskaper som jag egentligen är nöjd med att jag har ”kvar”. Att jag fortfarande kan få fnissattack, att jag kan skoja hejdlöst, opassande. Att jag ofta fantiserar & har lätt för att hitta på alternativa verkligheter, som gör det roligare att existera. Att jag fortfarande är idealist & vägrar att gå ifrån min ståndpunkt att kött är mord eller att kvinnor och män ska behandlas rättvist. Att det inte borde finnas ekonomiska skillnader mellan människor.
Men så är det andra egenskaper som är svåra att försvara & som försvårar för mig. Jag har tänkt att jag någon gång borde ha vuxit ifrån att vara så blyg & introvert. Att när jag blivit vuxen kommer jag inte huka i affären eller på gatan när jag ser en bekant, för att jag tycker det är så påfrestande att kallprata. Eller att jag ber min man ringa viktiga samtal till typ hyresvärden eller elbolaget eller boka tid för att besikta bilen. Jag har tänkt att jag ska bli så vuxen att jag ska kunna säga ”Tjena, hur är läget? Ja, det knallar & småspringer. Tiden går så fort! Vilket vackert väder? Vad jobbar du med? Å så spännande! Ha det fint! God fortsättning!” och bli uppfattad som go & gla’ kexchoklad.
Att jag med pondus i röst & kroppsspråk ska kunna stå upp för mig själv & andra. Men jag kan inte. Jag förmår inte. Jag står upp för mig själv & andra. Men jag gråter samtidigt. Jag gråter.
& gråter.
Jag gråter när jag ringer till 1177. Jag gråter när jag kräver bättre anställningsvillkor. Jag gråter när vi kontaktar rektor & barnombudsman för att min dotter sett en tjej bli mobbad på skolgården. Jag gråter när jag markerar för min svärmor att det inte är okej att hon tar sig för stora friheter med mina barn eller i mitt hem. Jag gråter när jag förklarar varför jag inte vill ha sex.
Jag gråter när jag är orolig. Jag gråter när jag är arg. Jag gråter när jag är besviken, rörd, glad.
Det är barnsligt. Som ett funktionshinder. Det tar ibland fokus från vad jag vill förmedla.
Att jag är blyg, introvert, tystlåten i stora sammanhang & att jag gråter ofta står i vägen för att jag också är kreativ, rolig, intelligent, stark & modig.
Jag är inte instabil, jag är en känslomänniska som tar stor hänsyn till förnuftet.
Jag ska försöka betrakta mig själv som vuxen. Ge begreppet en vidare innebörd. & inte låta mina komplex vara slagträn för ”starkare” individer.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

norrakvarken
127 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge norrakvarken en ros

norrakvarken har skrivit om

Föräldraskap

norrakvarkens senaste Ord

» vuxen
25 jan 2018 08:49
» isbjörnsreflektioner
24 nov 2017 10:29
» overallprasslet
20 nov 2017 09:39
» frost
7 nov 2017 09:26
» vad nu då?
18 okt 2017 09:43
» hösten
2 okt 2017 12:44
» insjön
26 sep 2017 14:15
» min halvtomma halvfulla kvot
25 sep 2017 14:35
» honung, råg & rödlök
22 sep 2017 11:29
» en stund på jorden
14 jun 2017 20:58
» havstulpaner i skrovet
30 maj 2017 20:58
» mors dag
28 maj 2017 09:54
» torsdag
4 maj 2017 07:51

Dagens namn: Paulina, Paula
:: reklam ::