13 jan 2010 av Prosit
- Förlåt att jag har sårat dig, sade han.

I förra veckan betydde jag något. Trodde jag.

Nu denna tystnad. Så oändlig.

I ett halvår hade jag dig, inte så nära, utan mer på avstånd. Efter tio år utan dig fick jag dig. Så otippat, så oväntat. Aldrig kunde jag tro, men samtidigt visste jag ju.

Som vi längtade. Som jag längtade mest, mer än du.

Du är ju upptagen, sa du under det här halvåret.

Men om du hade lyssnat, om du verkligen hade lyssnat så hade du förstått. Men jag skrek förut, och jag skulle kunna skrika hur länge som helst nu, för trots allt skulle du inte våga. Inte vilja igen.

Mitt hjärta krossat i tusen bitar, där på golvet, när du gick till nästa. Alltid nästa. Fastän du sa så jävla mycket. Fastän du kände så jävla mycket. Jag ryser i hela kroppen när vi pratar med varandra, sa du. Kom till mig, sa du.

Och så gick du. Och nu tänker jag på dig och henne. Allt du ger. Allt knullande, dina händer på hennes kropp, allt som jag vill ha. Hela helgen, knullrufs.

Och jag hemma med min man.

Inga löften, ingenting. Bara tystnad. Saknad.

Den ilska, den sorg som skulle ha kommit för 10 år sedan då det verkligen tog slut kommer nu. Då var det enkelt, när en ny kärlek kom och tog över din roll. Nu är det annorlunda, en annan sorts kärlek, den vardagliga. Den kan man inte lägga omkring sig, som ett skydd, utan man faller.