Väntat så länge på just den här dan

Väntat så länge på just den här dan
17 jul 2010 13:02

Jag kom hem sent igår, men inte jättesent. Insåg att jag inte ätit sen sojafärssåsen jag knåpade ihop till lunch, så trots att jag inte kände mig hungrig (så kan det bli när det är varmt) satte jag mig i det varma köksdunklet med ett glas kylskåpskallt vatten, en bit brieost och några finska pantertassar. Sådär trött så att man inte tänker riktigt klart, men glad, lugn.

Det var en lång dag. Jag sov oroligt och vaknade tidigt. Donade med en del hemmapyssel. Sådär så att jag känner mig rätt så tillfreds med hemmamiljön; jag ska torka golven idag, tänkte jag, sen är det bra.

Åt glass i klibbvarm skugga med en vän jag inte sett på vad som känns som evigheter (det är nog elva dagar), hängde i en varmvarm lägenhet och petade på en söt katt, gick genom den varma stan och mötte ytterligare en vän och dök in i folkhavet i Trädgårdsföreningen.

Det har sina sidor att gå på konsert, det har det. Hånglande småbarn och svett och trängsel och litelite klaustrofobi och detta, obegripliga, med folk som går på konsert för att vara så fulla så de knappt ser scenen.

Men vi kom långt fram och konserten var fin och musiken tog sig in i kroppen och ansiktet kunde inte sluta le och mot slutet pressade sig skrattet ut genom varenda por men mest munnen, hoppasjungaskratta. Det är så man lever, med skrattet i magen. Och fina vänner alldeles intill.

Och hur ska jag säga det här? Just idag är jag stark. Det känns som att jag är en ranglig växt som fått en stödpinne, fast på insidan. En tanig planta som plötsligt vuxit till mig.

Jag kan se hur fel jag haft, och alla flyktmekanismer känns meningslösa och ointressanta nu. Jag vill ju vara här, jag vill vara nu, det finns så mycket att upptäcka och förstå och fundera på, vem har tid att spilla en enda droppe tid över att gräma sig över det som aldrig blev?

Och också. När livet är så bräddfyllt av allt som finns, varför skulle jag försöka hålla kvar sådant som bara vill ruttna i mina händer och rinna ut mellan fingrarna?

Sent efter konserten, efter att jag sammanstrålat med ännu en vän och återigen besökt värmen och katten, styrde vi kosan mot stamstället. LF satt där, och det var varmt, jag tog en öl och uppdaterade mig om LFs förehavanden och pratade med nån stammis och konstaterade att det känns som att något tagit slut. I mig. Tiden när jag sitter där hela kvällarna och dricker öl efter öl, när jag lever på halv kapacitet för hjärnan känns som en soggig svamp. Det är okej nu. Det är inte aldrig mer, men det är på ett annat sätt.

Delade spårvagn en bit med en av vännerna sen, efter ölen och värmen, och det var som att vara någon som jag inte varit på ett tag.

Och sen kom jag hem. Och öppnade alla fönster, kröp upp i en av fåtöljerna i köksdunklet, och tänkte på tillgänglighet. Och förväntningar.

Tillbaka till sidans topp