En evig kamp
6 jan 2010 15:44
Varje dag är en kamp. Jag tror egentligen inte att någon tycker om mig, jag tror att de tycker synd om mig och tvingar sig själva till att umgås med mig av medlidande.
Jag tvivlar på de flesta sorters varm affektion, tror inte riktigt på den. Mitt känslomässiga tänkande är starkt och även om jag förnuftsmässigt kan skilja på vad som bör vara rätt och orätt så känner jag inte skillnaden.
Mina föräldrar har alltid visat mig massvis av kärlek och omtanke, alltid funnits där om det hänt något. Ändå känner jag det som att jag egentligen är en börda för dem. Jag är övertygad om att de tycker mycket bättre om mina andra syskon och att de bara älskar mig för att de känner att de måste.
Jag har aldrig upplevt mig själv som älskvärd.
Trots otaliga bevis på att mina föräldrar älskar mig, tar jag det inte till mig mer än möjligtvis för stunden. Om jag ringer upp min mamma och hon sitter och äter och säger att hon skall ringa upp senare - och glömmer av att ringa upp. Då tar jag det som ett självklart tecken på att hon tycker att jag är jobbig och inte vill prata med mig.
Jag vill inte berätta om alla mina "fix idéer" för att jag vet att de inte är verklighetsförankrade. Men jag kan inte få dem ur huvudet. Jag tror på fullt allvar att det inte finns någon som verkligen tycker om mig. Möjligtvis D, han har sett de mesta av mitt crazy och ändå träget försäkrat mig om att han älskar mig.
Jag behöver mer bekräftelse på att jag är värdefull än det är möjligt för människor att ge. För mig räcker det inte med att få bekräftelse någon gång ibland, jag måste ständigt ha påfyllning. Veta att jag duger, vet att det är ok för mig att existera. Annars drar jag mig undan, blir hemsk och tycker att alla är onda och att ingen förstår, orkar eller vill vara med mig.
Jag projicerar och gör om små yttepyttiga händelser till sanningar. Mina känslor blir sanningar, sanningar som förnuftet har svårt att hålla i schakt. Jag önskar att jag slapp tvivla på alla hela tiden. Att jag kunde koppla av att låta mig få vara älskad utan att se konspirationer. Men om det hittills aldrig varit på det viset kommer det nog inte bli så framöver heller. Varje dag fortsätter vara en kamp.
6 jan 2010 15:44
Varje dag är en kamp. Jag tror egentligen inte att någon tycker om mig, jag tror att de tycker synd om mig och tvingar sig själva till att umgås med mig av medlidande.
Jag tvivlar på de flesta sorters varm affektion, tror inte riktigt på den. Mitt känslomässiga tänkande är starkt och även om jag förnuftsmässigt kan skilja på vad som bör vara rätt och orätt så känner jag inte skillnaden.
Mina föräldrar har alltid visat mig massvis av kärlek och omtanke, alltid funnits där om det hänt något. Ändå känner jag det som att jag egentligen är en börda för dem. Jag är övertygad om att de tycker mycket bättre om mina andra syskon och att de bara älskar mig för att de känner att de måste.
Jag har aldrig upplevt mig själv som älskvärd.
Trots otaliga bevis på att mina föräldrar älskar mig, tar jag det inte till mig mer än möjligtvis för stunden. Om jag ringer upp min mamma och hon sitter och äter och säger att hon skall ringa upp senare - och glömmer av att ringa upp. Då tar jag det som ett självklart tecken på att hon tycker att jag är jobbig och inte vill prata med mig.
Jag vill inte berätta om alla mina "fix idéer" för att jag vet att de inte är verklighetsförankrade. Men jag kan inte få dem ur huvudet. Jag tror på fullt allvar att det inte finns någon som verkligen tycker om mig. Möjligtvis D, han har sett de mesta av mitt crazy och ändå träget försäkrat mig om att han älskar mig.
Jag behöver mer bekräftelse på att jag är värdefull än det är möjligt för människor att ge. För mig räcker det inte med att få bekräftelse någon gång ibland, jag måste ständigt ha påfyllning. Veta att jag duger, vet att det är ok för mig att existera. Annars drar jag mig undan, blir hemsk och tycker att alla är onda och att ingen förstår, orkar eller vill vara med mig.
Jag projicerar och gör om små yttepyttiga händelser till sanningar. Mina känslor blir sanningar, sanningar som förnuftet har svårt att hålla i schakt. Jag önskar att jag slapp tvivla på alla hela tiden. Att jag kunde koppla av att låta mig få vara älskad utan att se konspirationer. Men om det hittills aldrig varit på det viset kommer det nog inte bli så framöver heller. Varje dag fortsätter vara en kamp.
Aurora
671 ord
671 ord
Auroras senaste Ord
» Upphittad!
29 jul 2010 13:50
» Förlust av pälskling
28 jul 2010 15:50
» Stort liv
25 jul 2010 13:57
» PMS
16 jul 2010 13:29
» Ont om tid
7 jul 2010 22:48
» Efterskalv
30 jun 2010 19:57
» Ångestens fula ansikte
22 jun 2010 20:18
» Gränsland
18 jun 2010 18:13
» Viktväktarna
13 jun 2010 16:24
» Självhat
10 jun 2010 14:09
» Place your bets
4 jun 2010 22:16
» Galentid
30 maj 2010 20:04
» Brev till en vän i det förflutna.
27 maj 2010 00:21
» det inre
21 maj 2010 15:04
» Sjukhussärken
16 maj 2010 21:29
» Arkiverat
» Upphittad!
29 jul 2010 13:50
» Förlust av pälskling
28 jul 2010 15:50
» Stort liv
25 jul 2010 13:57
» PMS
16 jul 2010 13:29
» Ont om tid
7 jul 2010 22:48
» Efterskalv
30 jun 2010 19:57
» Ångestens fula ansikte
22 jun 2010 20:18
» Gränsland
18 jun 2010 18:13
» Viktväktarna
13 jun 2010 16:24
» Självhat
10 jun 2010 14:09
» Place your bets
4 jun 2010 22:16
» Galentid
30 maj 2010 20:04
» Brev till en vän i det förflutna.
27 maj 2010 00:21
» det inre
21 maj 2010 15:04
» Sjukhussärken
16 maj 2010 21:29
» Arkiverat
