lingula

dumhet kommer sällan ensam

13 jan 2009 11:00
Hade planen klar för släktfesten i lördags. Hälsade, satte mig i mitten av flocken och drack sedan ett antal glas ångestdämpande vitvin. Sedan under kvällen lika många glas till, och kunde avspänt le åt mina släktingars obarmhärtiga dumheter och släppte loss från artghetspratet för att istället ikläda mig rollen som "clownen", en för mig inte helt ovan och mycket omtyckt roll. Av mig, åtminstone. Hur ska jag stå ut när jag blir gravid? Vilket ju inte kommer hända under en överskådlig framtid med tanke på att jag har svurit på att aldrig föda min pojkväns mors barnbarn.

Jomenvisst, oddsen på att jag kommer dö av hat, gulnandes av galla och med ett hjärta som ett russin av brist på kärlekskänslor, sjunker för varje dag. Jag måste börja jobba på det.

Nyss nämnda mamma har hotat sin son med att det "kommer att få konsekvenser för familjen" om han inte en tredje gång denna vecka tar sig de tjugo milen till sin 90-årsfirande mormor. Så för att undvika ett familjärt helvete så avbokade han sig från jobb och bokade biljett. Däremot verkar konsekvenserna för hans syster vara av en annan kaliber, som vanligt krävs det inte av henne att hon ska vara absurt dumsnäll utan hon får avvika utan vidare kommentarer. Hjälp nu blir jag sådär skrynklig av hat inuti igen.

Innan julen var jag uppe med mina syskon för att hugga gran. Prinsens mamma bjöd på mat och sina förminskande kommentarer till den grad att jag förutom mätt även blev riktigt sårad. Väl hemma när jag inte kunde sluta tänka på det ringde jag prins blå och skrek att "jag tänker aldrig i livet träffa din mamma igen om inte hon går till en terapeut" (ja, jag pratar väldigt lustigt, ibland känns mitt prat som hämtat ur en såpa).

Detta tog min älskade pojkvän på högsta allvar och tog sig ett snack med sin mamma, som (helt korrekt uppfattat, tyvärr) tyckte att jag var likaledes otrevlig mot henne. Och vem som började är ju lika svårt att utröna i vuxen ålder som det var i sandlådan (absolut hon! Jag är faktiskt jävligt trevlig egentligen). Det är ju bara det att hon säger så dumma saker, gör så dumma saker, och om man ifrågasätter så är det ju för att man inte förstår någonting. Egna åsikter är ett blaha, och till och med om man håller med henne måste hon säga emot en (fascinerande).

Nåja, detta snack gjorde inte bara henne på dåligt humör utan även systern, som skällde på prinsen för att han hade haft samtalet med sin mamma eftersom hon blev nojig och gav även en skopa ovett åt mig då jag svär framför mamman och man svär ju inte framför sin pojkväns mamma.

Vi träffades igen senare då prinsen resolut ignorerade mina krav på terapeut och tog mig med till mamman och mormorn. Vi betedde oss precis som vanligt mot varandra, kanske något vänligare än senaste månaderna, och när vi åkte igen sa mamman "är vi vänner nu". Nej var min tanke men i det talade svaret slingrade jag mig undan.

Nu i helgen ska jag träffa surmulna systern, mamman och den afatiska mormorn som jag tror tycker att jag är alldeles för frispråkig och obehaglig. Och Eriks engelska släktingar, som är lite mer easygoing.

Kompensation:
Jag älskar hundarna, min pojkvän, min familj, snö, promenaderna, utsikten, spela, sjön, långfärdsskridskor och en massa andra saker.

Tillbaka till sidans topp

««

[bläddra]

»»

Kommentarer

Teas: (13 jan 2009 11:24)
Åh stackars dig! Ska vi bilda klubb? "min svärmor är ett obotligt as" klubb? Det jag saknar i min såpa är ju att folk faktiskt pratar med varandra. Sambo har försökt prata med sin mor (eftersom jag insett att det inte är min fight att ta, plus att hon beter sig svinigt mot honom också), men det går liksom inte fram. Så precis som du beskrev när ni träffades efter samtalet och alla är trevliga mot varandra, har jag det varje gång (fast jag skriker inombords och exploderar efteråt). Vad säger din pojkvän om det här? Ser han det du ser? Ah,, styrkekramar till dig från en som också börjar koka av ilska,, bara av tanken på kossan..

Garbo: (13 jan 2009 15:39)
<3<3<3

Tintomara: (13 jan 2009 17:52)
Var glada, både Lingula och Teas, att era kralar står på er sida! Det gjorde inte min, han tvingade mig att gå in till svärmor ochbe om ursäkt! Var gång!
Och jag hade ju redan fött barnbarnet så jag kunde inte gärna dra heller.
(Hon blev mindre besvärlig allteftersom tiden gick. Men det är väl klen tröst för er nu. Till sist tyckte jag om henne.)
Tyvärr lär man sig inte att handskas med sånt där förrän man är så gammal att det inte spelar nån större roll längre, för de har trillat av pinn.
Styrkekramar till er båda!
Och sen hade man ju hoppats att världen skulle ha gått framåt iite sen jag var nygift.
Fast jag är förstås en underbar svärmor! ;-)

lingula: (13 jan 2009 21:17)
Teas: Det blir en trevlig och bitter klubb, jag är mer än gärna medlem! Problemet är ju att vad ska man säga liksom? "Ehm, din personlighet som du har byggt upp under sextio år är så irriterande att jag håller på att implodera, kan du ändra på den?" Pojken tycker också att hon är stundtals för jävlig och håller med mig utom när jag blir alldeles paranoid, men det finns ju absolut ingenting att säga som kan göra det bättre! Detta håller på att gnaga sönder mitt förhållande och inte för att vi är oense om detta utan för att jag inte kan leva med mig själv. Jag älskar min egen familj så jävla mycket och jag skulle verkligen vilja att vi hade samma förhållande till hans....

lingula: (13 jan 2009 21:18)
Garbo: Tack!
Tinto: I bet you are;-) Men vilken mardröm att inte ens ha killen på sin sida...nej så stark är nog inte min kärlek;)

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar: