dumhet kommer sällan ensam

13 jan 2009 11:00
Hade planen klar för släktfesten i lördags. Hälsade, satte mig i mitten av flocken och drack sedan ett antal glas ångestdämpande vitvin. Sedan under kvällen lika många glas till, och kunde avspänt le åt mina släktingars obarmhärtiga dumheter och släppte loss från artghetspratet för att istället ikläda mig rollen som "clownen", en för mig inte helt ovan och mycket omtyckt roll. Av mig, åtminstone. Hur ska jag stå ut när jag blir gravid? Vilket ju inte kommer hända under en överskådlig framtid med tanke på att jag har svurit på att aldrig föda min pojkväns mors barnbarn.

Jomenvisst, oddsen på att jag kommer dö av hat, gulnandes av galla och med ett hjärta som ett russin av brist på kärlekskänslor, sjunker för varje dag. Jag måste börja jobba på det.

Nyss nämnda mamma har hotat sin son med att det "kommer att få konsekvenser för familjen" om han inte en tredje gång denna vecka tar sig de tjugo milen till sin 90-årsfirande mormor. Så för att undvika ett familjärt helvete så avbokade han sig från jobb och bokade biljett. Däremot verkar konsekvenserna för hans syster vara av en annan kaliber, som vanligt krävs det inte av henne att hon ska vara absurt dumsnäll utan hon får avvika utan vidare kommentarer. Hjälp nu blir jag sådär skrynklig av hat inuti igen.

Innan julen var jag uppe med mina syskon för att hugga gran. Prinsens mamma bjöd på mat och sina förminskande kommentarer till den grad att jag förutom mätt även blev riktigt sårad. Väl hemma när jag inte kunde sluta tänka på det ringde jag prins blå och skrek att "jag tänker aldrig i livet träffa din mamma igen om inte hon går till en terapeut" (ja, jag pratar väldigt lustigt, ibland känns mitt prat som hämtat ur en såpa).

Detta tog min älskade pojkvän på högsta allvar och tog sig ett snack med sin mamma, som (helt korrekt uppfattat, tyvärr) tyckte att jag var likaledes otrevlig mot henne. Och vem som började är ju lika svårt att utröna i vuxen ålder som det var i sandlådan (absolut hon! Jag är faktiskt jävligt trevlig egentligen). Det är ju bara det att hon säger så dumma saker, gör så dumma saker, och om man ifrågasätter så är det ju för att man inte förstår någonting. Egna åsikter är ett blaha, och till och med om man håller med henne måste hon säga emot en (fascinerande).

Nåja, detta snack gjorde inte bara henne på dåligt humör utan även systern, som skällde på prinsen för att han hade haft samtalet med sin mamma eftersom hon blev nojig och gav även en skopa ovett åt mig då jag svär framför mamman och man svär ju inte framför sin pojkväns mamma.

Vi träffades igen senare då prinsen resolut ignorerade mina krav på terapeut och tog mig med till mamman och mormorn. Vi betedde oss precis som vanligt mot varandra, kanske något vänligare än senaste månaderna, och när vi åkte igen sa mamman "är vi vänner nu". Nej var min tanke men i det talade svaret slingrade jag mig undan.

Nu i helgen ska jag träffa surmulna systern, mamman och den afatiska mormorn som jag tror tycker att jag är alldeles för frispråkig och obehaglig. Och Eriks engelska släktingar, som är lite mer easygoing.

Kompensation:
Jag älskar hundarna, min pojkvän, min familj, snö, promenaderna, utsikten, spela, sjön, långfärdsskridskor och en massa andra saker.

lingula

439 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»