Sluta aldrig snöa | Siddhartha

Sluta aldrig snöa
23 mar 2010 04:21

Sikten skymdes av högt frodigt gräs. Hundratals fötter trampade ner marken och mättade luften av jordig fuktighet. Morgonen var åter lugn. Solen steg bakom oss, värmde våra ryggar där den kom åt mellan knippena av bredbladigt högt gräs. Fick luften att röra på sig. Kall luft från marken mättad av jord. Vi var där. Rörde oss sakta framåt uppför kullen. Det var inte bara ett krig som utkämpades mellan människor. Mellan länder. Naturen som för länge sedan skapat oss, vårdat oss, och släppt oss fria att med egna ben trampa ner hennes skapelser fanns. Och led för ögonblicket ett nederlag. Läder och svett. Luften blev varmare och solen steg högre. När som helst, vi visste det alla, skulle helvetet bryta loss. Kullen var inte övergiven. Någonstans fanns deras kulprutsnästen, väntande. De skulle inte skjuta ner de första de såg. De skulle vänta tills även de mittersta eller sista hunnit inom skotthåll. Först då skulle tystnaden tvärt bytas mot skrikande kulor. Skrikande soldater. Det var fortfarande morgon. Det skulle bli varmare. Kullen skulle bli varm. Och när natten till sist tvingade undan ljuset och värmen skulle den även kyla de ben som aldrig skulle lämna den en gång så varma kullen. Täckta av grönt, högt och frodigt gräs.