Tulo
Jag trodde det hade vänt..
23 okt 2013 08:32Trodde verkligen att domen mot min stalker skulle vara startskottet på dagar med lite lättare luft, att ångesten skulle släppa och jag skulle kunna börja på ny kula. Tänk så dum man kan vara. Vad ska gå lätt, liksom? Varför ska saker gå lätt? Är inte livet bara en jäkla rad av prövningar och sen dör man?
Hela historien om min granne vet ni ju. Vad jag kanske inte berättade, eftersom jag varit så förlamad av eländet så jag inte ens orkat skriva om allt som hänt, var att åklagaren sa till mig vid rättegången att jag måste räkna med att han kommer komma hem. (Grannen alltså..) Dom trodde ju till och med att chansen var stor att han skulle komma hem där och då, att han skulle släppas på fri fot genast då rättegångsdagen var över. Nu blev det ju inte så men jag trodde på fullast allvar att chansen var stor att han skulle komma hem snart. Det var ju vad alla sa, hon på Stalker på tv (Och nej, jag ska inte vara med där, jag har tackat nej för jag orkar inte dra upp allt igen) åklagaren, min advokat, hans försvarsadvokat, min kontakt på polisen, ALLA sa det!
Jag kände paniken över att behöva bo rakt över gatan mot honom, och känslan av att vara fast här. Hur kan jag flytta? Jag äger huset, hela huset är dessutom fyllt med bråte (en del finare bråte, en del sämre bråte men likväl grejer ÖVERALLT) och jag har mina hundar. Känslan var att jag måste börja lätta lasten. Börja slänga saker. Börja ge bort. Börja sälja. För OM han kommer hem så kan jag kanske hyra ut huset, komma härifrån temporärt.
Sagt och gjort. Min pappa kom hit och vi skulle slänga grejer. Problemet var bara att han var så himla stressad för han skulle hem till sin ragata och oj oj oj vad fort allt måste gå. Vi körde lasset och jag hade ingen aning om då vad vi/jag hade gjort..
Ett par veckor efter rättegången ramlar nästa överraskning in. Ett brev från skattemyndigheten. Dom vill ha min huvudbok på företaget. Inga problem, den ligger så fint i datorn så. Ett par dagar senare vaknar jag och det är en fet röd skylt på datorn som säger att mina filer är krypterade. Va?? Krypterade?? Ja, krypterade. Nått nytt supervirus som inte gick att hitta nån info om på internet mer än att det förstör så mkt som finns i runda slängar.
I panik försöker då min systerdotter hjälpa mig att kopiera bokföringen som ligger i datorn, och genom att klicka på den filen så förstod tydligen det här smarta lilla viruset exakt vad jag var rädd om i datorn och bokföringen gick åt helvete!!! Åh helvete!!
Säkerhetskopian, ja just det.. man borde ju verkligen säkerhetskopiera.. Nästa gång ska jag komma ihåg det.
Jag åker in till Skattemyndigheten och visar vad som hänt med datorn, men säger (kanske inte glatt men nästan glatt) att det är inga problem för jag har ju fortfarande alla verifikationer kvar.
Domen kommer och jag ska äntligen ta tag i att gå igenom mina verifikationer för att leta fram de 15 största.
Och då kommer vi till min dag när pappa och jag skulle slänga skräp. I min iver att bli av med saker så måste jag ha slängt kassen där pärmarna stod med mina verifikationer. Och nu har jag PANIK! Vad faan ska jag göra? Kan det bli värre? Vad gör dom med mig? Sätter mig i fängelse eller?
Faktum är att jag orkar inte bry mig, eller, jag orkar nästan inte bry mig. Det har varit för mkt. Det verkar som ödet bara konspirerar mot mig och när inte grannen tog kol på mig så ska skattemyndigheten göra det. Och jag orkar inte ens hetsa upp mig. Vad ska jag göra liksom?
Jag ska ringa idag och be om en tid med kvinnan. Sen får hon göra vad hon vill med mig. Inget kan vara värre än grannen, morfar och allt annat jävelskap som hänt det sista. Go for it! Give it your best shot! I´m all out of fight!
Kram
/Tulo