vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Tulo

Jag vet inte hur länge detta håller..

21 okt 2020 15:22
5 ½ år är det ungefär som jag flängt fram och tillbaka mellan mitt lilla hus i Sverige och franska rivieran. Var och varenda dag säger folk till mig vilket fantastiskt liv jag har och vilken tur jag har som kan dela min tid bla bla bla.

Ja, jag älskar Frankrike. Det är verkligen ett fantastiskt land. Det finns allt här. Naturen är bedövande vacker, maten ska vi inte prata om (jag väger väl mer än någonsin om jag nu vågade mig upp på en våg) och solen lyser mest hela tiden. Min nacke mår så mkt bättre här. Jag kan dra ner på mina värktabletter oerhört mkt och jag tänker att det måste ju vara bra för min kropp. Jag har också en sambo som jag har mkt roligt med och som ju såklart är den största anledningen till att jag är här.

Och så kommer vi till det oundvikliga MEN..

Men.. Med Frankrike kommer också fransmän.. Och franska kvinnor. Och dom driver mig till vansinne ungefär lika mkt hela gänget. Många är så gulliga mot mig, men så har vi de som inte visar någon respekt när jag tex ber dem att hålla ordning på deras jävla aggressiva hundar i parken där jag rastar mina hundar. Det kryllar av hundar, precis överallt och hundskit med för den delen.

Den bästa delen av min dag, alltså pre-France, var alltid att gå ut och gå med hundarna. Lugnet, solen eller regnet för den delen, alla mina olika stubbar som passar sig beroende på tid på dagen och hur solen når dem där jag kan fundera lite medan hundarna springer runt och roar sig och man hör hur fåglar sjunger eller hur vinden viner och det är bara..LUGNT!

Här är mina promenader dagens stora stressmoment. Jag behöver lilla inte ett, utan kanske tre steg före för att hålla utkik vilka hundar som kommer. De korta stunder jag släpper hundarna så hittar de ofelbart nått att rulla sig i och så går jag hem igen brevid en hund som stinker för att ge den en dusch i trädgårdsslangen. Och hundarna är inte nöjda, och inte jag heller.

Jag blir så oerhört frustrerad. Kan knappt förklara hur frustrerad jag blir. Skulle jag segna ner i en hjärnblödning i parken så behöver ju inte mina efterlevande fundera på varför, det är ju helt klart.

Nu är det dessutom coronatider. Gissa om fransmän vill hålla avstånd i kassakön? Gissade ni på nej, så fick ni rätt.

Jag känner mig just nu så enormt ur balans, jag undrar vad min pappa hade tyckt. Hade han tyckt jag skulle åka hem eller rida ut det. Jag vet inte. Jag tänker ibland att om han tittar ner från himlen så är han besviken på mig. Önskar man kunde få prata med honom och höra vad han tycker. Men det får man ju inte.

Igår grät jag för jag kände bara att allt är så hopplöst och jag är som en liten båt på ett stort hav och oavsett vilken destination jag väljer så kommer jag inte i hamn. Och mitt lilla ankare är ju förlorat, min Scoop, som alltid visste när jag behövde honom och kom och satte sig nära nära med sina mjuka öron och varma blick och lät mig krama honom lite och viska till honom att "bara jag har dig så går allt"..

Nu ska jag klara detta själv och jag vet inte om jag gör det.

Kram/
Tulo

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

553 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Tulo en ros

Tulos senaste Ord

» Viruset från helvetet.
17 mar 2020 09:18
» Folk dör som flugor..
29 jan 2020 16:58
» Ibland..
19 jan 2020 20:14
» Ännu mer drömmar..
14 jan 2020 19:33
» Om jag hade pengar..
14 jan 2020 19:26
» Hemma igen.
12 dec 2019 08:14
» Äta bör man annars..
4 nov 2019 20:43
» Mina drömmar.
23 okt 2019 14:30
» Snart vet jag.
18 okt 2019 21:40
» Drömma kan man ju..
9 sep 2019 23:41
» Sommaren 2019
19 aug 2019 23:22
» Nederbörd.
31 maj 2019 18:48
» Newsflash..
27 maj 2019 23:34

Dagens namn: Hjalmar, Helmer
:: reklam ::