A Lady with a Past

22 aug 2008 23:23
Jag hittade mina gamla dagböcker idag. Sida upp och sida ner av redogörelser för vad jag sysslat med om dagarna, vad jag tänkt på, vilka jag umgåtts med.

Vissa saker är sig lika, förstås, jag känner igen mig själv. Andra saker är väldigt väldigt annorlunda, och det alltsomoftast på sätt som jag är väldigt tacksam för.

Jag var så övertygad, på den tiden, om att ingen ville umgås med mig, att jag praktiskt taget drev bort alla som försökte. Är det inte galet? Jag kände mig fruktansvärt ensam, och kring mig hade jag drösvis med folk som ville ha mig med, men jag var så upptagen med att förakta mig själv att jag aldrig förstod det.

Jag blir faktiskt nästan arg på mig själv emellanåt när jag läser. Jag satt verkligen och *letade* efter anledningar att tro att folk inte ville ha med mig att göra, trots att alla fakta pekade i rakt motsatt riktning. Varför i all sin dar vill man ha det så? Varför valde jag att ha det så?

* * *

En sak som jag tänkte på tidigare i veckan, som på sätt och vis knyter an till det här med dagböckerna, är att jag numera har ett förflutet. Jag har en massa erfarenheter av olika slag, jag har fått mitt hjärta krossat ett par gånger och varit olyckligt kär några fler gånger och haft ett par långa konstiga förhållanden.

Jag är ju inte direkt medelålders, men jag är inte längre något oskrivet blad. Folk har kommit och gått i min tillvaro, vissa blir kvar men de flesta försvinner förr eller senare, och här sitter jag med en låda dagböcker och hjärtat fullt av minnen och undrar ifall de här mänskorna nånsin tänker på mig nuförtiden.

Men framförallt så tänker jag på det här med kärlek. Att jag älskat riktigt intensivt ett par gånger, men att det alltid gått så fort och varit över så snart att den där känslan av att vara nära någon som får hjärtat att rusa i kroppen framstår som något som jag lika gärna kunde ha drömt.

Att jag fått flera riktigt hårda törnar, men att jag ändå står där med hjärtat i handen och ler mitt vackraste leende medan jag oförtröttligt räcker fram det mot den ene efter den andre av folk som särskilt fångar mitt intresse.

Ibland undrar jag om det är nåt fel på mig. Om jag inte borde vara mer restriktiv, om inte den här generositeten med mitt hjärteblod egentligen är ganska enfaldig.

Jag antar att om jag hade nåt val, och kunde göra mig annorlunda än jag är, så skulle jag kunna låta bli det. Om jag *ville* göra mig annorlunda än jag är... För mig framstår bara hela konceptet med att hålla folk på armlängds avstånd helt meningslöst. Det verkar... tråkigt, helt enkelt.

* * *

Jag träffade en stålmormor utanför porten idag. Nästan 93 år gammal, men frisk som en nötkärna, och med ett uppenbart behov av att prata av sig litegrann. Jag hade precis kört igång tvätten, och jag stod ta mig sjutton och lyssnade på hennes historier i bättre delen av den timme som maskinerna tar på sig.

Det är nåt med gamla människor, man vet aldrig vad man ska få höra. De som kommer till jobbet har förvisso oftast en ganska begränsad repertoar, men har de nu en gång bestämt sig för att de ska få sin dagliga dos mänsklig kontakt så kan det trots kontaktens begränsade omfång dyka upp både det ena och det andra i historierna. Men det här öppenhjärtliga ösandet, om allt från dödfödda söner till karriärbyten och doktorers för- och nackdelar, det har jag sällan haft tid att lyssna på.

Men idag gjorde jag inget vettigt. Tvättade, som sagt, men inte mycket annat. Så då kunde jag ju lika gärna stå där och låta någon annans liv skölja över mig och bli distraherad för en stund.

Sen gick jag in och diskade och improviserade fram mitt livs första korv stroganoff. På sojakorv.

Den blev god.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»