Svärmisk

9 sep 2008 23:48
Apropå att lära känna sig själv, och också kärlek.

Jag tror på monogama förhållanden. Jag är inte det minsta böjd åt nåt poly-håll över huvud taget; i själva verket tror jag att sådana förhållanden oftast bara är skadliga för alla inblandade, men det är mer en sidonot som inte har så mycket med saken att göra.

I vilket fall som helst så är det åtminstone inte min grej. När jag väl är ihop med nån så är det den personen som gäller, och sett över de senaste femton åren eller så så har det liksom ganska mycket varit så. Fasta förhållanden, eller seriösa förälskelser, med eller i en person i taget.

Men nu är jag ju fri.

Och jag inser att jag har lätt för att förälska mig i folk. Jag har lätt för att tycka om folk, lätt för att se de där små detaljerna hos dem som man blir alldeles lyrisk över, lätt för att fastna för dem.

På nåt sätt är det här en sida av mig som jag nog försökt undertrycka. Det är inte riktigt fint att vara kär till höger och vänster; helst ska man ju gå omkring och vara kär i en enda person och tråna i flera år och sen kanske träffa nån ny som man kan tråna efter.

Det känns helt enkelt seriösare att vara kär i en i taget. Jag menar, vill jag bli kär i nån som är kär i varenda snygg kvinna han träffar men som kan tänka sig att ta mig för att det är jag som är intresserad tillbaka?

...det kanske jag vill, nu när jag tänker efter. Nån som är som jag; nån som är entusiastisk över nya människor, men som klarar av att banta ner fokus till en enda person när omständigheterna är de rätta.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här insikten om mig själv. Det är som en dörr som öppnar sig; jag behöver inte välja. Inte nu. Jag behöver inte skämmas för att jag är full av kärlek, och glad.

Man måste inte ta förälskelser på blodigt allvar.

Jag är vuxen nu. Det är ju inte som att det är första gången längre; det är inte som att varje ny person väcker känslor jag aldrig upplevt förr. Jag menar, på sätt och vis är det ju så, detaljerna skiljer sig ju åt, men i grova drag så är det samma tunghäfta och rodnad och pirr.

Lite genant känns det ju, förstås. Att vara en sån där rundlagd karltokig kvinna som svassar lite extra så fort det finns en man i närheten. Det är ju liksom inte ett karaktärsdrag som bemöts med jättemycket respekt sådär i största allmänhet.

Fast å andra sidan så är det ju föga respektingivande att förtränga aspekter av sig själv bara för att plocka till sig seriositetspoäng...

Och det är ju inte som att jag är kärlekslös mot kvinnfolk.

Det är bara det att jag inte blir förälskad i dem.

* * *

Ja. Och de här funderingarna leder ganska snart vidare till att fundera på diverse kärleksyttringar, och var mina gränser går. Jag bestämmer själv hur kärleksfull jag vill vara, och jag har insett att jag är ganska kroppslig av mig. Men hur kroppslig är jag? Och med vem? Kramas gör jag med alla som vill, men sen då?

Jag vet inte. Och jag kommer inte komma fram till nåt bara genom att sitta här och fundera; jag får ge mig ut och experimentera, helt enkelt.

Men jag känner mig helt studsig och lycklig över att inse att även detta är något som jag bestämmer över själv. Även detta är något som jag kommer att finna ett svar till helt själv.

Jag har en alldeles egen approach att utveckla. Det spelar ingen roll vad andra tycker; det som betyder nåt är det jag kommer fram till om vad jag tycker och känner. (Ja, eller det spelar ju roll vad andra tycker om vad jag gör med dem, förstås. Lite lyhörd får man ju kanske vara.)

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»