Vinter. Vänskap på distans

4 nov 2008 22:15
I söndags morse pallrade jag mig ur sängen en timme tidigare än jag behövde, och åt min frukostgröt och mitt ägg, och tog mig iväg till botaniska och flanerade.

Spårvagnen över Götaälvbron och frostglitter på hustaken i det där söta lilla området av hemlighetsfulla sirliga höghus mellan Nordstan och älven. Sol, från en löjligt blå himmel, och kallt kallt så tårna krullar sig och glasögonen immar igen så fort man kliver in nånstans.

Såhär ska en vinter vara. Det ska vara kallt, det ska vara sol och klarväder, det skall avhålla sig från all slags slask och otyg.

Söndag förmiddag i botan är inte en helt solitär upplevelse. Par, barnfamiljer, pensionärer... och alla med fotoutrustning, i varierande grad av fräsighet, i högsta hugg. Nästan så man kunde tro att folk slutat att uppleva och numera nöjer sig med att bara dokumentera.

Jag kände mig en aning self conscious där jag traskade med min lilla kamera i näven.

Det var en fin liten tur, och massor av tjusiga löv och frostmönster såg jag, och vid nåt tillfälle såg jag en så uppsluppet yvig ansamling av fallna höstlöv att jag skrattade högt.

* * *

Jag har vänner som far ikring.

De har släkt eller vänner eller bara sina hjärtan på andra kontinenter, eller de vill upptäcka världen, eller något alldeles annat som jag bara inte förstår. Jag är en som mest sitter hemma, en länsstolsresenär som Karen Blixen uttryckte det (jag tror att det var hon. Vi säger det); jag reser genom böcker och filmer och berättelser, mest.

Jag vet inte riktigt vad den fundamentala skillnaden är, men jag märker att ju mer man sprider ut sitt liv och sina erfarenheter över kontinenter desto mindre är chansen för att man någonsin kommer ha sina nära och kära omkring sig. Jag fick nog av det där varje jul när jag var liten och hattade runt mellan två-tre familjer med ständigt dåligt samvete för att lämna den ena i glöggdrickandet och missa kalle med den andra, för att inte tala om granklädning och pepparkaksbak och julbastu och scooteråkning. Det fanns bara en av mig, och jag kunde aldrig räcka till.

Men det är som det är. Får man ihop det kan det ju vara en oändlig rikedom också, att leva sitt liv på flera ställen och med flera uppsättningar vänner och bekanta, nästan som att leva flera liv under en livstid. Visst verkar det fascinerande.

Jag vet bara att jag har vänner på vift. Och jag löser det genom att inte tänka så mycket, att skärma av folk som jag umgåtts med nästan dagligen och som kommit att stå mig mycket nära och bara försöka låta bli att tänka på det. Visst hörs vi av emellanåt, men det är ändå som att vänskapen har pausknappen intryckt. Naturligtvis är vi fortfarande vänner och av stor betydelse för varandra, men av de där sakerna som vänskapen faktiskt är till för är det ett försvinnande fåtal som vi kan ägna oss åt inom överskådlig tid.

Och nästan jämt funkar det här för mig. Det kanske är kallsinnigt, jag vet inte, men jag stänger helt enkelt av.

Men så ibland. Ibland, ibland, ibland.

Blippar förbi ett foto, eller får ett oväntat mail, eller snubblar över taggade bilder på facebook och tänker "oj, vad långt hår Lisa har fått, och har hon färgat det eller ser det bara ut så i det ljuset?" Det kan vara ett minne, eller en låttext, eller Jul på Liseberg. Vad som helst. Och den där dörren flänger upp ett tag, och det kommer en störtflod av saknad och minnen och drömmar och förhoppningar och stolliga planer i en enda röra... som sen ebbar ut, och man trycker till dörren igen, och så flyter det kanske förbi en trebent stol eller några kantstötta tekoppar innan vattnet till slut sjunker undan och allt är mer eller mindre som vanligt igen.

Nej, jag vet inte vad det är jag försöker säga. Att jag har en älskad vän och att hennes liv är bra och dåligt om vartannat utan att jag vet nåt. Att det är lättare att inte tänka på henne alls än att omfatta det där att vi inte ses, och inte ses, och inte ses.

Jag saknar inte att prata med henne. Jag önskar inte att vi var bättre på att hålla kontakten eller att jag fick tummen ur och skaffade skype.

Det enda jag vill är att ligga i en hög på golvet och *kikna* av skratt över något fullständigt idiotiskt som bara vi två ser underhållningsvärdet i. Vad jag vill är att sitta i en kyrkbänk och blunda och lyssna efter min väns röst när den väver sig ut och in bland ett tjugotal andra; så sammanflätad och ändå så distinkt och omisskännlig. Vad jag vill är att sitta i köket, hennes eller mitt, och dricka te och prata strunt medan vinterdagen snabbt går mot kväll där utanför. Vad jag vill är att vandra gata upp och gata ner i Japan, med min vän intill mig, och vara grinig och svartsynt för att jag inte ätit på alldeles för länge och bli skoningslöst hånad för att jag är mitt blodsockers biyatch. Eller för all del gata upp och gata ner här i stan med halsdukar upp över ögonbrynen men djupt, djupt inbegripna i framtidsdrömmar, fantasier och spekulationer, eggade av varandra.

Det finns ingen som hon.

Jag har många vänner som jag har svårt att se mig vara utan, och de flesta har jag tackochlov på spårvagns avstånd. Men det gör det inte lättare att vara utan.

* * *

Samtidigt har en annan vän plötsligt kommit hem från en resa långt bort, nästan ett halvår tidigare än beräknat. Vi träffas på en kvällsmörk parkering och bara piper och skrattar och kramas och skrattar och stirrar på varandra.

Och ägnar kvällen åt att prata igenom hundra tusen saker, tills vi blir alldeles kroknade och måste sova.

Tänk att man kan få träffa de där vännerna man saknar ibland.

* * *

Och jag minns Narita en solig förmiddag, hur vi bara satt och tittade på varandra och skakade på huvudet åt att vi var där båda två, jag i Japan av alla ställen, och hon där, och jag där, och att vi kunde sitta där med donuts och bara prata om absolut ingenting för det kostade inget och vi kunde hålla på i tre veckor till. Vi bara satt där, i ankomsthallen på flygplatsen, och kände in varandra, och alla andra hade gått för länge sen och kvar fanns bara vi och städpersonalen. Och allt man kunde önska sig.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»