Ser enkelt ut på håll

1 dec 2008 22:29
Jag satt på bussen i morse och lyssnade på Chutzpah, ett göteborgsbaserat klezmerband som lade ner verksamheten för ett tag sen men som fyller någon slags hål i mitt musikbehov på ett väldigt tillfredsställande sätt.

Jag vet inte om det är den inneboende gladheten i klezmermusik, eller vad, men jag satt iallafall där och tänkte att jag är så nöjd med mitt liv. Inte så att det inte finns nåt jag vill ändra på; jag har en massa planer för saker jag vill göra och fixa och ibland blir jag riktigt frustrerad över hur långsamt det går, över att jag inte förmår mer än jag gör.

Men det slog mig att jag håller på att ändra synsätt på mina egna misslyckanden.

Mitt ex var expert på att få mig att känna mig fullständigt oförmögen. Jag minns inte riktigt vad det var han brukade säga, men så fort jag misslyckades med någonting så var han väldigt snabb med att påpeka nåt i stil med "sådär blir det ju alltid, varför fortsätter du hålla på?" Han brukade dessutom lyckas säga det med ren och skär medkänsla, som att jag så självklart skulle vara en lyckligare människa om jag slutade sprattla emot och bara "accepterade mina tillkortakommanden".

Men att misslyckas gång på gång betyder inte att man alltid kommer att misslyckas.

Motgångar blev bara så himla mycket större när han fanns där och pekade ut dem för mig, så till slut kändes det som att allt bara var en enda lång uppförsbacke med motgångar och misslyckanden i en enda lång räcka. Även om jag någon gång kände vind i seglen så kändes det liksom meningslöst att blåsa på så länge den räckte, för förr eller senare skulle ju även den här vinden mojna.

Och det han lärde mig var väl det. Att se varje motgång som en stor katastrof, som ett bevis på att den här planen, det här projektet, den här idén trots allt var dålig och inte fungerade och aldrig skulle leda någon vart. När det i själva verket inte alls är någon anledning att ge upp bara för att det dyker upp en liten bump på vägen.

Jag kan inte riktigt i ord beskriva svängningen i känslan jag har inför mig själv i den här frågan...

Men istället för hans dömande och fatalistiska röst som säger att allt är hopplöst och alla vägar stängda hör jag numera mig själv, ett glatt "jaha, men går det inte såhär så kanske jag kan tänka såhär istället och det har ju faktiskt den här extra fördelen.... och kan jag inte förresten få med den där grejen också nu när jag tänker på det?" Eller, för den delen, ett "aja, best laid plans of mice and men... vem har sagt att man måste ha en ljusstake på första advent anywho."

Som sagt. Visst blir jag frustrerad ibland, över mina begränsningar och att jag måste jobba en massa så allt annat går lååångsamt, men jag tror inte längre att jag är fullständigt inkapabel att uträtta något alls. Jag vet ju att jag kommer fram till slut; jag fixar det mesta, till slut. Det som är viktigt. Och det är bara jag som bestämmer vad det är som är viktigt i mitt liv.

* * *

Jag trivs bra med att vara singel. Jag ser folk omkring mig, främmande par i mataffären som bara fräser åt varandra och behandlar varandra som jag vet inte vad, och jag tänker there but for the grace of God go I.

Jag saknar ju vissa bitar. Att vakna loj och urlakad efter en het natt med en hand på midjan; att vara nära någon fysiskt, tanka armar ben kinder bröst mun händer fötter höfter hals. Att lysa upp inför någon som likaledes lyser upp inför mig. Sex närsomhelst.

Men jag uppskattar verkligen det här tomrummet omkring mig, där jag är i full färd med att ta reda på vem jag egentligen är.

* * *

I den mån jag egentligen har någon idealbild av ett lyckat förhållande så måste det vara min Kloka Kollegas äktenskap. Hon och hennes man verkar ha så otroligt roligt ihop, och känna varandra så bra, och älska varandra så gränslöst, samtidigt som det blir så tydligt när hon pratar om honom att hon fortfarande efter alla dessa år är helt tokfrälst nyförälskad i honom. Det är så att *jag* är lite kär i hennes man, bara för att jag har hört hennes beskrivning av honom.

Han är jättesjuk nu, och hon är förstås väldigt orolig för hans skull, men jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas för henne. Att ha funnit sin äkta hälft, sin hummer, sin stora kärlek stjärnstopp gånger tusen... och så detta. Att se honom plågas, att inte kunna hjälpa... och den gnagande ovissheten. Tänk om. Tänk om något händer. Tänk att en dag kommer han inte finnas mer.

Jag ryser bara jag tänker på det. Och tänker att visst, träffar jag den där personen som jag verkligen älskar över allt annat på det där sättet så måste jag ju ta chansen, för annars är det ju rena dumheterna, men gör jag inte det så kanske det inte gör så mycket. För fy fan för att få hjärtat söndervridet på det där sättet.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»