Minor Mysteries

15 dec 2008 00:26
Det finns ett stort träd som växer bredvid fontänen mitt i Brunnsparken. I december, när staden piffas och putsas och fejas till jul, brukar det dyka upp stora silverkulor högt upp i det här trädet, som dessutom begåvats med belysning; vita strålkastare som lyser upp trädet underifrån.

Och det här stora trädet som resten av året faktiskt knappt märks, det brer ut sina spöklikt upplysta grenar över brunnsparkens slammer och larm eller kvällsmörka ödslighet och ser ut som att det bär på hemligheter.

Jag älskar det här pyntade trädet på samma sätt som jag älskar flockarna av kajor om hösten. De där flockarna som bara ökar och ökar i massa ju längre hösten skrider, sveper fram och åter från hustak till trädkronor till andra hustak under ett ständigt kluckfnissliknande kackel. Så när minusgraderna kommer står de som genom ett trollslag ingenstans att finna.

Det händer ofta, när jag ser de här osannolika sjoken av kajor svepa förbi, att jag häpet stannar till och ser efter dem och inte kan låta bli att skratta högt.

Kajorna, och trädet i brunnsparken after dark. Monokromatiska mysterier, någonstans i anslutning till himlavalvet. De får mig att stanna till -- och mitt hjärta sväller av lycka över att sådant också finns.

* * *

In other news verkar det som att han som tycker att jag är maffig lyckats få fart på mina hormoner. Jag är så arg på mig själv för det, för att jag rodnar som en skolflicka när han dyker upp och för att jag inte kan låta bli att hugga tillbaka när han får för sig att tjafsa... och för att jag rycker till och flyr när han kommer och ställer sig tätt intill, av de där vibbarna som får luften mellan oss att spraka och mig att vilja... bitas. Bland annat. Jag blir arg för det här är inte vad jag behöver nu. Jag behöver boa in mig i mitt liv, inte tjafsa med långa vackra ynglingar som någon borde lära veta hut.

Så jag stänger av. Det går väl lite knackigt, men jag ska nog få ordning på det också. Försöker distrahera mig med att skaffa nya vänner, med en smula blandade resultat. Om man så säger.

Men igenom all denna röra vet jag att jag lär mig, lär mig, lär mig. Får upp ögonen för ständigt nya saker; som att folk inte nödvändigtvis förstår precis hur jag menar jämt. Och att jag borde lyssna mer på magkänslan, för den vet uppenbarligen mer än vad jag gör om hur man undviker missförstånd.

Och det är mitten av december, tio dagar till julafton, och mammas dödsdag. (Numera tekniskt sett igår, men.) Fem år.

Jag reagerar inte längre så värst när jag passerar sjukhus med elljusstakar i fönstren, slår det mig. Tidigare år har det varit som en näve i solar plexus, men nu har elljusstakar i sjukhusfönster återigen förpassats till sin normala plats i tillvarons och uppmärksamhetens utkanter.

Och ändå.

Griper efter halmstrån för att hålla henne nära.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»