Anne
Återupplivningsförsök
13 jan 2009 21:55Mmh. Det här jag skrev om för ett tag sen, att bakslag inte är slutgiltiga misslyckanden. Det verkar vara en läxa jag behöver lära mig på nytt lite då och då.
Men jag trippar på med mina baby steps. Försöker komma ihåg att fly min egna skalle då och då; läser tidningen på bussen, löser korsord...
Jag läser om Great Expectations och märker att jag är mer närvarande i läsandet än vad jag varit förr. Det som tidigare varit en blank textvägg att spegla sig i blir till en snårskog, där den ena grenen väver sig hit och den andra dit, medan syrliga ironier och stor människokärlek genomsyrar alltihop, tillsammans med självironiska blinkningar och publikfriande tokrolighet. Inte alls så polerat och färdigt som jag trodde, innan.
Men allt är inte skalleflykt. En del av tiden tillbringar jag med näsan i dagboken, skriver några sidor varje dag (för det är alltid så roligt med ett nytt år och en ny dagbok! Som ett nytt liv, nästan!), mer eller mindre.
Och det är väl som vanligt. Vissa dagar är klarare och andra grumligare. Ibland är det så tydligt att det bara är upp till mig hur jag ska ha det, andra gånger sjunker jag ner till bottenslammet när vågor av pms & trötthet & förvirring sköljer över mig och vägrar stillna.
Men de där dagarna när vågorna brakar över mig med ett öronbedövande dån så finns det alltid någon att prata med. Häpnadsväckande, egentligen. Det är ju inte alltid det hjälper mer än för stunden, men den stunden är värd väldigt väldigt mycket ibland. Och insikten, att det finns såpass många människor jag kan vända mig till, den får mig att känna mig rik bortom allt förstånd.
* * *
Att det kan vara så. Dag läggs till dag läggs till dag, och plötsligt och yrvaket inser man att man står någon helt annan stans än innan. Det som varit mer eller mindre frekventa interaktioner med någon som är trevlig att umgås med har omärkligt glidit över i en blomstrande vänskap, som fyller hela magen med värme och hjärtat med sång. En blandning av okynne och djupaste omtanke, av trams och flams och en och annan öm tå... och tillit.
Och så, hey presto. Friendship. Nåt som bara blev till medan man hade tankarna på annat håll.