Flytt fältet

28 feb 2009 13:06
Åh.

Jag är på flykt undan trassliga karlar över helgen. Hänger hemma hos familjen och bara *är*, men mest travar jag ute på de isiga gatorna och verkligen sträcker ut för allt vad kroppen förmår, halv- eller helspringer emellanåt bara för att det är så mycket energi som vill ut.

Efter två rediga promenader, en igårkväll och en nu på förmiddagen, är jag relativt mjuk och fin överallt, den värsta rastlösheten stillad och huvudet lagom lugnt. Har ätit en maffig lunch och mojnat såpass att jag kan sätta mig framför datorn en liten stund innan det är dags att smita in i duschen. Så här sitter jag, med min andra kopp earl grey med mjölk, i det tillfälligtvis tomma och tysta huset.

Ikväll blir det fest här, med en massa folk jag aldrig träffat. Det ska bli intressant och förhoppningsvis roligt, och efteråt har jag förstått att det eventuellt vankas utgång... och något sådant har jag inte gjort i den här stan förr, så det vore ju inte helt fel.

* * *

Det är som sagt skönt att komma iväg litegrann hemifrån. Den där grejen med han som är stilig har börjat närma sig kanten och står och balanserar med tårna fritt viftande över avgrunden, och jag har skådat in i mig själv och förstått att jag är rädd, rädd, rädd för att släppa någon inpå mig.

Inte rädd för att bli ratad, inte rädd för att bli missförstådd, utan bara rädd för att visa mig och dela med mig av mig. Och, ja, rädd för att fastna i något som inte är jag, att återigen glida in i en roll som jag spelar bara för att inte göra någon annan besviken.

Jag tycker om hur jag är nu. Tycker om benen som sträcker ut i full karriär på isiga gator, tycker om huvudet som hittar nya, mindre sliriga och ljusare vägar, tycker om att jag tillåter mig själv att vara just som jag är och se till att vända det till något jag kan njuta av.

Så varför ska jag då släppa in någon alls, oavsett hur stilig han är? Jag vet faktiskt inte. Men jag känner igen den här rädslan, och det är när jag utmanar den som saker brukar bli intressanta och stenar sätts i rullning. Visst tycker jag om hur jag är nu, men det jag tycker om är rörelsen. Potentialen. Utvecklingen. Det ingår i konceptet att jag inte bara kan stanna upp här och låta allt förbli just såhär, i all evighet amen.

Och så är det ju den där förhoppningen om att få tillgång till någon annans värld, på samma sätt som jag ger honom tillgång till min. En unik möjlighet att göra min värld dubbelt så stor.

Så jag börjar hitta tillbaka till den där balansen jag hade i början av veckan. Insikten att det som sker det sker, min uppgift är att vara jag så fullt ut jag kan och inte fly bara för att jag blir nervös. Resten är out of my hands, och det finns ingen som helst mening med att oroa sig över vad som skulle kunna hända eller inte hända. Det blir som det blir, ändå.

Innerst inne kan jag inte riktigt låta bli att skratta åt mig själv. Folk träffar folk hela tiden, blir kära och slutar vara det, möts och skiljs, blir ihop och gör slut. Hur svårt kan det vara? Är det verkligen nåt man måste gå och noja för vartenda steg på vägen?

Särskilt när man knappt pratat med varandra än?

Men ja. Jag är väl bara inte som andra barn.

* * *

Men det är skönt med distans. Och det är trevligt att träffa familjen, och guld att träffa vänner som man sällan ser och fnissa åt kycklingar som upptäcker världen.

Nu ska jag ställa mig under varmvattnet, och sen ska jag se om jag inte kan hitta en trevlig bok att läsa nånstans. Efter att ha tröttat ut kroppen och tömt ur huvudet i några dagar känns det som att några timmar med en bra bok är precis vad jag behöver.

Tjipp.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»