Sapere aude

14 mar 2009 13:06
Det gör ont. Bara så.

Det är ok att det gör ont. Det är ok att jag önskar att vi kunde träffas mer och kanske prata lite också. Det är ok att det känns som att vi har så mycket mer att säga varandra, att det känns som att vi skulle kunna vara goda vänner.

Det är ok att vara en skakad påskmustflaska av kärlek; det är ok att pysa över så fort någon öppnar kapsylen. Det är ok att vara öppen men samtidigt blyg, det är ok att bemöta det svåra med ett skratt för att man inte förmår bättre. Inte förmår ta de stora klumpiga förklarande orden i sin mun och tugga ner dem till något begripligt, till det där som, om man väl lyckas säga det, löser upp alla knutar och slätar ut vägen mot en lycklig samvaro. Det är ok.

Och det är ok att försöka iallafall, att ta skrattet och lite iallafall förklara var det kommer ifrån. Det är ett stort steg för vissa.

Det är ok, och det går över.

Men det gör ont.

* * *

Det är precis såna här saker som kommer åt mig. Flyktiga bekanta som väcker det där någontinget, som fastnar i minnet och som jag tänker oproportionerligt mycket på.

Och när jag kom hem i fredags tittade jag igenom min dagbok från förra året, och jag kikade i gamla Ordtexter, och såg att jag nästan varje gång vi stött på varann kommenterat det med att det borde vara förbjudet att titta på någon så som han tittat på mig för att sedan bara försvinna utan ett ljud.

Men jag hade inte tänkt på honom på så länge att när han dök upp den där kvällen var jag tvungen att titta efter ett par gånger innan jag kom på vem han var.

Och sen. Sen så råkade det bli så att jag sov över, och vi är inte en match made in heaven på långa vägar & I´m not looking to get married or anything. Det är det som gör det så frustrerande.

Att jag på sätt och vis är den klassiska stackars utnyttjade bruden som gillar en kille och hänger med hem och sen blir dissad... Men jag är ju inte intresserad av honom på det sättet! I´m just trying to be his friend, dammit!

Men det är så det är. Och jag önskar inget ogjort, och har inget jag vill ta tillbaka. Jag tror på att vara kärleksfull, och jag har inte så mycket till val för nu är det en gång så att jag är såhär. Kanske har han missförstått, kanske inte, kanske hör han av sig, kanske inte. Det är ok vilket som. Jag tänker på honom med kärlek oavsett.

Ja, det gör ont. Ja, min första impuls är att fly smärtan, in i dagdrömmar, eller slå bort den, med ilska. Men den är där. Och den säger någonting som jag kan lära mig av om jag orkar lyssna. Så jag försöker.

Och en sak som jag förstår alldeles oavsett allt annat är att jag trivs med mitt liv. Trivs med travande benen, trivs med gröna köket och egna friden och alla alla dagarna att fylla med vad jag vill. Trivs med alla vännerna jag trots allt erövrat under årens lopp, trivs med att bli glad av att dricka kaffe.

Trivs med att ha förmågan att hoppa på knäppa saker och vara öppen för dem trots att jag naturligtvis kan se att de kommer att göra ont.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»