Kvällsledsen

15 mar 2009 23:02
Jag har haft en riktig helhelg, med fylleri och skogsränn och hjärtesorg. Mest fylleri och hjärtesorg.

Jag är ändå förvånad över att det berör mig så djupt. Och ja, jag är ok med att det känns tungt, och ja, jag trivs bra själv, och ja, jag vet att det går över och förmodligen känns det bättre redan imorgon.

Men just ikväll är endorfinerna på uphällningen, gissningsvis slutkörda av självförvållad kemisk obalans av sällan skådade mått (fylleOrdare som jag är är det trots allt sällan jag super mig fullständigt redlös flera dagar i rad). Endorfinerna är på upphällningen, och jag är lite sömnig, det är dags att sova snart så den nya veckan kan börja.

Och här sitter jag, i soffan som fortfarande är utbäddad för pappan som varit på snabbvisit, i min randiga pyjamas och raggsockar stickade av farmor, och känner mig lite ynklig. Tittar på bilder på fejjan fast jag vet att jag borde låta bli, försöker för 114:e gången förstå hans sida av saken fast jag vet att det är lönlöst, och motar bort de där minnena som samlas runt bilderna på honom som en skock nyfikna får. Och försöker sluta fantisera om att träffa honom igen, och vad jag ska säga och vad han ska göra.

Vi kommer säkert att ses, och det kommer garanterat inte bli roligt, och det kommer bli pinsamt på sätt som jag inte riktigt kan föreställa mig så det är lika bra att inte försöka.

Men jag är som sagt förvånad. Över att det kommer åt mig så. Över att jag saknar någon jag knappt känner. Över att saker som minnet av hans röst ger mig rysningar. Över att jag småflirtar med en söt barpojk och inser att det jag tittar på är ögonbrynen och ögonformen, som påminner, och att sättet att prata och röstens melodi för ett ögonblick får mig att undra om jag inte skulle kunna dränka mina sorger i honom.

Sen springer han vidare och jag inser hur illa det är när man sitter och dreglar över serveringspersonalen, och så uppför jag mig mycket sedligt resten av kvällen. Mer eller mindre.

Sedlig och med ett tungt hjärta.

* * *

Men allt är inte jämmer och bedrövelse, trots allt. Jag har haft en enormt seg söndag, men framåt kvällen lyckades jag iallafall ta mig hem till en vän på middag. Vännen är nybliven invånare på samma ö som jag, och efter middag och trevligt umgås tillbringade jag en trevlig timme ensam med mp3-spelaren och apostlahästarna under runttravande på sagda ö.

Och det är två saker som gör mig lycklig; ön som jag bor på, och att den är så skitig och så ful och samtidigt så fantastiskt rik och vacker -- och min kropp som är stark och bara blir starkare, med ben som är snabba och bara blir snabbare. Mina ben kan bära mig vart som helst. De är min stolthet och glädje.

Och snart är det sommar, eller åtminstone vår, och benen och jag kan trava runt på ön och utforska av hjärtats lust.

Och redan imorgon kommer allt att kännas bättre. Eller iallafall mindre.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»