Inte så jävla fräck

24 mar 2009 14:42
Går hem genom kvällsmörkret och telefonen är så tyst att jag har varit tvungen att stänga av ljudet för att inte bli tokig. Drar på hörlurarna och försöker drunkna i "Freebird", det är många minuter av låt att drunkna i om man lyckas.

Tittar upp mot stjärnorna och tänker att det enda jag vill är att ringa och berätta om dem, om Orion som är alldeles väldig och så nära så man kunde grabba tag i hans bälte, i detta plötsliga mörker när gatlyktorna pajat i ett större område. Om alla andra stjärnor och konstellationer som jag inte har en susning om namnet på men som lyser som bara stjärnor kan.

Tänker att det enda man vill ha är någon som man längtar efter att berätta sådant för och som svarar i telefon när man försöker. Någon att berätta om stjärnor för, eller stadens ljus som glittrar överallt under mig där jag sveper fram över bron, eller doften av jord och kvällskyla i den där fantastiska blandningen som bara sker såhär års. Visst är det vackert att ha alla de här sakerna inuti sitt slutna lilla hjärta, men till sin natur är de saker som vill ut, som vill delas.

Kommer hem och lägger ifrån mig den fortfarande ljudlöst inställda telefonen, drar på mig pyjamas, ligger ner och stirrar bort minut för minut för minut och försöker få eländet att lätta. Försöker bita ihop.

Inser att det inte går och ringer en vän, som inte svarar, och ligger still igen, och väntar, och väntar... på att det ska lätta. På att tystnaden ska bli en vana, på att det ska gå över, ens lite. Ringer vännen igen. Inget svar. Ligger och väntar lite till och ser efter en stund att hon försökt ringa tillbaka, så jag ringer upp och pratar av mig...

Och det släpper. Om än inte helt så väldigt mycket. Jag kan inte ringa armarna och berätta om stjärnhimlen, men jag kan ringa min vän och få sann kärlek. Jag vet vilket jag trots allt kan klara mig utan.

Sover oroligt och tittar till telefonen med jämna mellanrum. Den är fortfarande inställd på tyst läge för att jag inte ska vakna konstant av att den inte ringer.

* * *

Morgonen gryr och det känns bättre. En förkylning på uppsegling, rimligt med tanke på hur jag farit fram på senaste, och jag tar tillfället i akt att ta det lite lugnt. Tar en sväng till stan, träffar vännen från igår som hastigast över en fika & stros, köper linser och försöker hitta en ny bh eftersom den gamla fladdrar. Inser att jag behöver gå ner i omkrets och upp i kupa, vilket i sig känns en smula bisarrt, men vafan. Får man inte den man vill ha så är en schysst hylla ett stort steg på vägen mot nån annan att värma sig på.

Och nu är jag hemma igen, och jag har köpt fyra pocketböcker att försjunka i, och snart ska jag in till stan igen för att träffa en annan vän och sen är det kväll och så är det en ny arbetsdag.

Funderar på att lämna telefonen hemma.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»