Ungmö på bättringsvägen

2 maj 2009 12:33
Egentligen hinner jag inte nu. Jag har tillbringat kvällen och natten med att hänga med gamla vännen och ett par nostalgifilmer (Boondock Saints och Life of Brian), kommit hem och duschat och sitter nu och klämmer i mig min frukostgröt innan det är dags att diska & pallra sig iväg till jobbet igen.

Men jag behöver skriva att det blir bättre. Jag går nu med en skakig gråtmild boll i bröstet, men jag håller den i silkespapper och försöker komma ihåg baby steps. Komma ihåg att sova ordentligt, äta bra, röra på mig för allt vad tygen håller. Träffa vänner och vara närvarande med dem, låta tankarna på det svåra skölja av mig.

Fortfarande ångest så fort jag är på jobbet, men jag ska lösa även det. På måndag, när chefen är på plats. Såhär kan man inte behandla sig själv.

Och samma insikt när det gäller han med armarna. Såhär kan jag inte behandla mig själv. Det är svårt att veta var gränserna är ibland, särskilt när jag är så upptagen med att vara nyfiken och försöka förstå, men jag måste helt enkelt börja fundera på det. Ta reda på det. För det är så uppenbart att mina gränser är alldeles passerade i relation till honom.

Det blir bättre. Jag tar hand om mig, efter bästa förmåga, och långsamt kommer gråtbollen i bröstet att lösas up och försvinna.

Nu ska jag bara hitta något att ha i mp3-spelaren som är så historielöst som möjligt och som inte gör mig ledsen. Något soligt.

* * *

Jag var förresten i Slottsskogen och kikade på majbrasan i förrgår kväll, tillsammans med en fin vän. Jag vet inte om jag lyckades bränna upp det gamla, men det var skönt att se elden flamma mot himlen och känna den intensiva hettan. På något sätt blir man ändå renad och ny av stora bål, även om det inte är en permanent effekt.

Och det är så vackert med gnistor som regnar ner över en försommarskymning.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»