Day of Epic Fail

7 jun 2009 19:52
Jag är uppriktigt talat skitless på att bara skriva en massa gnäll om hur dåligt jag mår och hur meningslöst livet är. Det känns som att det borde vara en smal sak att tänka sig fram till rätt inställning och sen bara köra på och leva lyckligt och meningsfullt. Tyvärr så verkar det inte fungera fullt lika enkelt och smidigt som jag tycker att det ska...

Jag försökte vara konstruktiv igår, ja, efter mina egna skeva förutsättningar iallafall. Hade bestämt med några vänner att vi skulle festa till det lite och sen gå ut nånstans och skaka rumpa och ha det trevligt. Min plan var att skaka av mig dumma pojken, träffa nya människor, njuta av vännerna och bete mig allmänt bekymmerslöst och tramsigt.

Jag tyckte det var en bra plan.

Men på nåt mystiskt sätt hamnade vi på andra lång iallafall, på samma stamhak som vanligt, och naturligtvis var han där. Och naturligtvis var det bara konstigt, allting mellan oss är konstigt, vi är överens om att vi måste Prata men jag blir allt mer osäker på vad fan det finns att prata om egentligen. Meanwhile sitter vi mitt emot varann på stamstället, och han lever ut och beter sig och jag sitter där och försöker koncentrera mig på annat. Jag klarar inte av att jamsa med i nåt ytligt blaj när det är såhär, så jag håller mig på min kant, tar varje tillfälle i akt att fly därifrån. Inte sällan följer han efter eller håller tag i min arm för att hindra mig från att fly, och när vi sitter mitt emot varandra känner jag hans simmiga blick på mig mer än en gång.

Och ändå är det en avgrund mellan oss. Jag vet fan inte vad jag sysslar med. Det funkar ju inte! Varför släpper jag det inte bara?

För samtidigt som jag vill fly vill jag stanna. Vill stå nära honom, vill känna hans doft, vill ha brännande märken i armen där hans hand grabbar tag i mig när jag försöker gå; och han håller inte ens särskilt hårt, det är nästan så att hans hand ramlar av min arm av bara tyngdkraften, men jag stannar ändå, går tillbaka, står intill honom och tittar upp i hans ansikte. För jag vill det. För jag vill att den här snårskogen som skiljer oss åt ska försvinna så att vi kan ägna oss åt att kräla runt på golv och ligga hoptrasslade i sängen tillsammans.

Och medan jag står där och mest av allt vill hålla om honom tar jag upp några ord som han lite vårdslöst slängt ur sig och spottar tillbaka dem på honom innan jag stormar iväg igen. Jag är verkligen dramatisk när jag sätter den sidan till.

Jag kom hem sent, och välte i säng, och hela dagen idag har varit helt wasted. Jag har mått katastrofdåligt, inte fysiskt men med jordens ångest. Messat folk till höger och vänster, försökt få till aktiviteter men så fort någon varit intresserad har jag ballat ur och fått ännu mer ångest. Det enda jag egentligen velat göra har varit att sitta på en uteservering och suga i mig ett par mojitos...

Men som tur är, eller vad man ska säga, är det ingen som riktigt har nappat på det, och nu tror jag att det börjar släppa lite. Det känns lite bättre. Lite mer som att jag kanske kan ge mig ut i skogen iallafall, på den där bensträckaren jag vet att jag så väl behöver. Laga middag. Kanske måla lite.

Och jag har bokat biljetter till sommarens norrlandstripp. Det blir en knapp vecka i slutet av semestern, förhoppningsvis finns det mogna jordgubbar, lite sol och möjlighet att slänga sig i älven ett par gånger. Ett par kalla Lapin Kulta och ved att hugga och gräs att klippa, några vändor i bastun och några nattliga pratstunder. Kanske att jag lyckas lura ner mangopanda för ett litet besök också? Helst skulle jag hälsa på i hennes träsk, men det blir svårt att hinna tror jag. Det ultimata vore om gamla vännen kunde tajma in ett besök samtidigt, så kan vi slå dank i gamla hemstaden också. Vi får se. Men det blir nog bra.

Och så sneglar jag lite på Thåström/Ternheimkonserten om några veckor och är attans sugen.

Och med systern pratade jag länge idag, och vi spekulerade i om vi kanske kunde ta en sista minuten-resa nånstans sen när jag väl får semester, och det vore så coolt för jag har aldrig varit på solsemester.

Och så ska jag hälsa på vännen på ön sen, en helg under semestern, se hur hon bor och träffa söta öpojkar och allmänt bara skämma ut mig.

Det blir bra! Det är klart att det blir! Pepp! Jag tror jag hade hängt upp ganska mycket förhoppningar på att gårdagskvällen skulle bli superbra, det är därför det har känts så segt idag... men nu har jag planerat in en massa nya saker att se fram emot.

Det blir bra. Baby steps.

Nu måste jag ha mat, annars går det inte längre.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»