Lätta hjärtat meddelar

19 jul 2009 23:21
Jag känner mig ny. Det ledsna jobbjaget känns så långt borta, det tillknöcklade duger inte riktigt-jaget ligger och dammar i någon garderob och gör mycket litet väsen av sig.

Mina händer och fötter är behagligt mjuka och bruna, de ser lite främmande ut när de tänder eld i bastun eller gräver ner sig i strandens sand, men främmande på ett trevligt sätt, på ett sätt som påminner om mammas händer och fötter.

Det är vindstilla i hjärtat. Brusar inte. Under ytan är det som vanligt, en och annan krabba som kilar runt och ställer till med ofog där på botten, men mest är det lugnt, krabborna ger upphov till små vattenvirvlar bara och mest känns det lätt att leva.

Jag är egentligen lite rädd för det här lugnet. Rädd för att det betyder ett uppstannande, rädd för att de betyder att jag sjunker till botten som en sten och att alger ska växa på mig och att jag aldrig mer ska se mig om. Jag tror inte det är vad det betyder, men jag är ändå rädd för det. Lite rädd. Inte farligt.

Jag är ju på besök i barndomsmarkerna, imorgon åker jag hem och på tisdag är semestern slut.

Jag är i barndomsmarkerna, och jag far omkring och påtar och pysslar, klipper gräs och fixar med vedförråden och eldar trädgårdsavfall och lyfter saker och är allmänt tuff. Skrattar åt igelkottarna som tultar omkring på sena kvällarna, luktar av lager på lager av myggmedel, bastar och springer naken i trädgården och bastar lite till.

Går ut med LF också, och dansar dansar dansar så att skrattet bryter fram ur magen och bubblar ut genom munnen i stora klingande kaskader. Pratar med söta pojkar och ägnar mig åt taffligt fyllesex.

Hittar sugmärken på oväntade ställen efteråt, och faktiskt ett på halsen också även om det tack och lov är såpass litet att det lika gärna kunde vara ett par finnar som sitter nära varandra, eller myggbett.

Blir myggbiten. Som fan. De gillar mig, det måste vara för att mitt blod är sött och gott. Och myrbiten, men det var nog mest mitt eget fel, jag råkade sätta knäet rätt i en myrstackare.

Hänger lite med mangopanda som kommer förbi, vi pratar en del och sover mycket och försöker bada men lyckas inte helt.

Hänger med lite familjemedlemmar, fina släktingar, går runt på gräsmattorna med bara fötter och njuter av världens friskaste mjukaste gräs. Stirrar på de stora vittförgrenade gamla rönnarna, glor in i elden, bligar på älven. Hjärtat svämmar över av allt fint som finns.

Tänk att det finns så mycket fint?

Jag skulle vilja vika ihop sommarälven och stoppa ner den i fickan, så jag kunde ta fram den när som helst. Jag vet inte om det finns något vackrare på denna jord än Torneälven i sommarskrud.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»