Hjärtats brus

4 sep 2009 12:17
Det är en trygghet att vara förtjust i en offentlig person. Rockstjärnor, tennisspelare, filmstjärnor, karaktärer i böcker och filmer... riskerna är inte så stora. Man kan gå omkring med en flämtande låga i bröstet och utforska alla de här varma känslorna utan att behöva trassla till det med någon annans reaktioner och erfarenheter.

Sen finns det ju folk man trots allt interagerar med, men som man ändå ser som sådär oåtkomliga, just för att de sticker ut på grund av något de gör medan man själv förblir ganska anonym. Kassörskor, expediter, vakter, barpersonal, gatumusikanter, faktumförsäljare... Folk man faktiskt pratar med ibland, men trots det upplever sig ha på ett visst avstånd just för att de har en något så när offentlig roll. Också trygga föremål för distansförälskelse de där gångerna när man inte riktigt pallar att låta någon komma nära.

Så när den där bartendern man tänker på ibland och viftar bort ur huvudet med påminnelser till sig själv om att han trots allt har ett jobb att sköta som till mångt och mycket går ut på att få folk att vilja komma tillbaka fler gånger,

När han vänder sin intensivaste blick mot en från "fel" sida av baren och höjer sin flaska till hälsning, och sen skickar över en kollega med bjudöl trots att baren egentligen är stängd...

Så kanske det tar någon dag extra att återfå den där balansen där man kommer ihåg att just ja, det är hans jobb och det är uppenbart att han ser mig, såklart han gör, men jag sticker inte ut lika mycket för honom som han för mig.

Det tar någon dag av fladdriga fjärilar och oroliga drömmar om skäggbrända kinder innan det sjunker in.

Jag är så bra på att rusa iväg i huvudet samtidigt som verkligheten står kvar nånstans och ler roat åt mig.

Så jag glömmer bort det här nu, fladdret, de röda kinderna. Jag är så uppenbart oredo för att det ska hända nåt ändå, jag flyr som en skygg grävling så fort han gör ett move åt mitt håll och så vågar jag mig fram igen efter en stund och vill vara nära men sen flyr jag fort som attan igen.

Jag läste i GP om blyghet för några dagar sedan och det var en aha-upplevelse. Jag har inte tänkt i de kategorierna förut, men jag har nog mina slängar av blyghet jag med. Plötsligt blir den där impulsen att gå och gömma sig i ett mörkt hörn så mycket begripligare.

Jag önskar att jag var ledig idag. Jag har inte hunnit få ordning på mig själv riktigt än. Jag skulle behöva lite mer ensamtid, för att skruva fram en klarare ton i själen. Men det får gå.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»