Konstigt i mig

11 sep 2009 20:14
Aaahh. Det kryper i mig. Jag vill inte att det ska krypa i mig.

Jag vill åka till stan och springa till baren och se om han är där och se om det faktiskt är lite trolleri i de där skrattrynkorna. Ta mig dit och få nåt att hända.

Men samtidigt kan jag inte alls bestämma mig för om jag verkligen ska göra det. Vet inte om jag vill ge efter för rastlösheten eller om jag vill gå här hemma och påta och plocka och vakna pigg och utvilad imorgon.

Spontant låter det som en bättre idé att stanna hemma, jag har en hel del småfix som hänger och dinglar och skulle må bra av att bli itutaget med. Men jag har så svårt att landa i det, att känna det som ett beslut i hela mig och nöja mig med det.

För samtidigt har jag en fjortonåring med yvigt hår som sparkar med stålhättor i bröstet och hötter med näven åt mig att livet är nununu! Fattaru! NU! Imorrn kanske du är död! Make it count!

Men. Igen. Det här är ett typiskt sånt där tillfälle när man åker till stan och så önskar man bara att man stannat hemma, man träffar ingen rolig att prata med eller alla man brukar prata med känns tysta eller, ännu värre nästan, man snubblar rätt in i kokande kaos och så blir det bara mer rastlöshet av alltihop.

Samtidigt är det ju det där kokande kaoset som rastlösheten söker.

Nej, jag blir här. På sin höjd kanske jag tar en promenad i grannskapet. Torkar ur bokhyllorna, ställer in böcker, sorterar lite i garderoben, lägger mig tidigt.

Jag ska trots allt ut på vad som lovar att bli tidernas barrunda imorgon, den första helkvällen på gudars evighet med musketöserna i full styrka.

Jag kan säkert koka upp lite kaos då istället.

* * *

Det är så knäppt. Jag röjer upp i mitt liv, det har jag ju skrivit om tidigare, gör mig av med gammal skit och funderar över hur jag ska ha det. Lägger en grund som jag kan trivas med.

På sätt och vis gör jag det för att det känns som att jag behöver nya impulser, behöver göra plats för nya grejer att fokusera på. Jag öppnar lite ytor för att se om nåt nytt fastnar, typ.

Men samtidigt är jag tokrädd för att det ska bli nåt där, nåt som tar all plats jag röjt upp, nåt som tar över och infiltrerar allting och gör så att mitt liv slutar vara mitt.

Mmm. Det löser sig ju när och om det kommer dithän.

Jag borde ha skrivit det här inlägget för länge sen, för det känns mycket klarare efteråt (även om det kanske inte framstår som särskilt klargörande för någon annan).

Hej bokhyllor, jag kommer nu.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»