Ingen att prata med om kvällarna

16 sep 2009 00:27
Jag har jobbat hela dagen och det var lite småsegt, men ändå ganska bra. Eller jag vet inte. Det är så många lager av känslor i mina arbetsdagar, det är svårt att nysta rätt på trådarna ibland.

Dels är det ju lite trist, lite enahanda liksom. Sen är det ganska kul, mycket folk, men efter ett tag blir man lite mätt på folk (haha, hej astrud jag tänker på den där boken nu) och man orkar inte riktigt ta dem till sig hela dagen... Men ibland så dyker det upp nåt oväntat och det är kul. Sen är det ju det där med att jag känner att det kanske är dags för mig att börja fundera på att skaffa mig ett "riktigt" jobb... Dessutom är det all politiken runt om, den som jag haft mina duster med och som jag hanterar genom att inte engagera mig för fem öre längre.

Eller, har hanterat. Nu rullar det i rullstensåsen och det mjuka mosstäcke som legat som ett fjädrande filter runt mig rämnar och släpper in en massa oro. Det vankas nya arbetsuppgifter, helt enkelt. Och det är ju kul, något slags kvitto på att jag trots allt inte är helt osynlig.

Men. Jag tror inte jag till fullo insett hur viktigt det är för mig att inte alls bry mig om personalpolitiken, för jag känner mig så obegripligt hotad av de här nya händelserna. Nu kommer jag vara tvungen att engagera mig igen, om det ska bli nåt bevänt med det här. Och engagerar jag mig så tar jag en klar risk, gör mig sårbar för nya obegripliga smällar i det meningslösa maktspelets namn.

Men alltså, det blir nog bra.

Och jag kan inte låta bli att häpna över hur många skydds- och avskärmningsbeteenden jag trots allt ägnar mig åt. Jag är rädd för så konstiga saker.

* * *

Mina händer doftar av färsk koriander. Jag har precis lagat en massa mat, gröna linser med sås gjord av turkisk yoghurt och fetaost, spetsad med grovhackade cornichons och fefferoni och morot, diverse kryddor och så färsk koriander då som pricken över i. Det är någon slags Anne-variant av astruds linsrecept från i somras, jag lagar nåt liknande typ en gång i veckan och lever på det några dagar och det blir så sjukt gott så jag undrar varje gång om det inte trots allt är så att jag är ett geni.

Så det är ju trevligt.

* * *

I övriga nyheter verkar det som att London skiter sig, och jag vet inte ens om jag är ledsen för det.

Visst vill jag åka till London, som fan, men... det är ganska skönt att bara skrota hemma. Och jag har redan sagt att åker jag inte den helgen så ska jag måla hemma istället, det ska bli blåbärsblått i matsalen så att jag kan få styr på det här med inredandet.

Och jag ser faktiskt massor med fram emot att äntligen få använda det rummet också; för det är på samma sida av huset som köket, och där är så ljust och trevligt på morgonkvisten så det ska bli mig en fröjd att bre ut mig med frukost och morgontidning när matbordet väl intar sin rättmätiga plats där.

Så, ja. Det blir nog bra. Fast lite känns det som att mina motivationsgrejer bara försvinner en efter en... norrlandstrippen blev också inställd, fick jag reda på för ett tag sen, och den såg jag nästan ännu mer fram emot... Åka upp och traska i senhösten och klappa på rönnarna och krama på lilla skrotfarmor, och så hugga ved såklart.

Men. Men. Men, jag tror det blir bra. Nu har jag inte mycket annat att välja på än att finnas där jag är, gräva där jag står. Och det ska gudarna veta, att här där jag står finns det saker att gräva i.

Hepp.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»