Who Watches the Watcher

26 sep 2009 17:03
En efterlängtad ledig dag. Ett relativt lugn efter några hetsiga dagar. Det borde kännas bra, det känns ok.

Det spänner i bihålorna, det har det gjort i flera dagar nu, och jag antar att jag kommer bli sjuk så småningom. Vi får väl se.

Jag hälsade på hos en vän jag inte sett på hela sommaren i förmiddags. Vi stjälpte i oss kaffe och pratade en massa om vilken fin och harmonisk människa jag är. Ibland är jag bara så duktig på att roffa åt mig det mentala utrymmet i en konversation.

Men det var roligt att se henne, och vi pratade faktiskt inte bara om mig. Och så fint att bara sitta i köket och hälla i sig kaffe utan minsta brådska i hela världen, och vara.

Efteråt åkte jag in till stan en sväng, jag hade fått för mig att jag behövde ett nitbälte nämligen. Kikade lite i några affärer, häpnade över åhléns nyordning och visste inte riktigt vad jag tyckte om det, men man vänjer sig ju. Hittade nåt som kunde funka på kappahl men visste inte riktigt...

Efter att jag varit in på lindex en sväng utan att hitta nåt vettigt ställde jag mig utanför, lutad mot en pelare, och försökte bestämma mig.

Jag kände mig rörig, kunde inte riktigt fokusera på hur jag skulle ha det, men jag stod där och så började jag titta på människorna.

Fram och åter böljade människohavet. En del kom hand i hand, andra ensamma; en del i stor grupp, andra med en enda vän. De flesta med väldigt neutrala ansiktsuttryck, men någon som passerade var upplyst inifrån av ett hemligt litet leende. Vissa såg ut att trivas bra med sina sällskap, andra hade spaningslampan på, mer eller mindre starkt. Någon såg obekväm ut, en annan övergiven.

Man kan se så otroligt mycket på hur folk rör sig och för sig och vartåt de tittar, om man vill. Jag vet ju verkligen inte om mina iakttagelser stämmer, men det är intressant att bara göra dem.

Efter ett tag kändes det som att jag aldrig skulle komma därifrån igen. All rörelsen omkring mig kändes paralyserande, jag kände mig som en sten i en fors som delar sig där jag står och sluter samman bakom mig. En vind som delar sig vid kinden och blir hel igen bakom dig.

Allting bara är och är och är.

Sen gick jag iallafall, köpte mitt lilla nitbälte som jag inte vet ifall jag kommer använda men det var inte så dyrt så whatevs.

Och åkte hem.

Där står vi nu.

Ett par timmar av ensamtid, kanske linsgryta kanske disken, troligtvis linsgryta iallafall för mat behöver man ju. Dusch. Piff.

Och sen, på med lilla klänningen, strumpbyxorna, kanske nitbältet, koftan, jackan, sjalen, handväskan, stövlarna, halsbandet, leendet. Det hemliga leendet som tänder lamporna. Eller kanske bara ett litet försöksleende. Vi får se.

Det är svårt att veta innan om man för kvällen kommer vara synlig eller osynlig. Lite som när Willow klädde ut sig till spöke den där halloweenkvällen när alla blev sina kostymer? Lakan över huvudet eller värsta kexet, det är svårt att veta hur man kommer ta sig. Det beror på vad som vaknar inombords, ganska mycket.

Men jag vet inte om det spelar så stor roll. För det är nästan lika roligt att se på människor som att bli sedd av dem.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»