vad är ord? | s:info | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Kvinnan som pladdrade hela natten


6 okt 2009 00:22
AnneVarje gång jag går till Zenith och fikar vaknar någon som heter Ginger Lemonte i mitt bakhuvud. Hon är en ganska söt ganska duktig lounge-singer som kommit från en ganska liten stad till en ganska stor stad. Hon är blond med en alldeles liten dragning åt det röda hållet. Inte alls tillräckligt för att vara någon flammande rödhårig skönhet, men precis så att hennes hår inte riktigt har någon tydlig färg utan mest ser lite solkigt ut.

Hon är inte tillräckligt söt eller duktig eller charmig för att ha några horder av beundrare som överöser henne med smycken, sådär som hon har hört att det ska vara, men en beundrare har hon iallafall. Han heter Johnny, är lite vesslelik och kämpar väldigt hårt för att bli någon i den undre världen. Han har ständigt stötar på gång, men de går ständigt i stöpet. Inte för att han nånsin åker fast, men på nåt sätt lyckas han aldrig riktigt få med sig något byte heller.

Ginger är väl inte helt säker på vad hon ska med Johnny till, men å andra sidan är hon väl ganska ensam i den här nya staden som inte riktigt är som hon tänkte sig. Hon brukar prata lite med kvinnan som städar trappuppgången där hon bor, men hittills har hon inte fått ur städerskan mycket mer än enstaviga svar på sina utbroderade frågor om klänningstyger och maträtter man kan laga med en kokplatta, en vattenkokare och en brödrost.

Eller jo, ett. Amalia. Svaret på den första frågan Ginger alls ställde, den om kvinnans namn. Ginger undrar kanske lite varför Amalia aldrig frågat efter hennes namn, men antar att det är för att det trots allt står på dörren: på en lapp som är fasttejpad så att den täcker över namnet som stod på brevinkastet när Ginger flyttade in. T. Frapp. Det är den lilla farbrorn som hyrt ut sin lägenhet i andra hand till Ginger medan han provsambor med sin mosters bridgepartner i ett torp i ett litet samhälle ganska nära den stora staden. Hon föder upp höns och han är osäker på om hans prisvinnande orkidéer mår bra i den rustika atmosfären.

* * *

Ahhaha.

Jag är inte den som hittar på historier annars. Jag menar, jag gillar ju att skriva, men jag har en enorm blockering mot att faktiskt sätta mig ner och hitta på saker. Jag hittar ibland på saker om folk jag ser på stan, såklart, helt oseriösa små berättelser som jag fnissar lite åt, men de försvinner ur huvudet lika fort som de dyker upp.

Ginger Lemonte, däremot, hon dyker upp varje gång jag ser skylten på Zenith där det står ginger-lemonte. Det är nåt med språkblandningen i det sista ordet som bara slänger dörrarna i mitt huvud på vid gavel och låter gardinerna fladdra en stund. För varje gång blir hon lite tydligare. Johnny, till exempel, han fanns inte med i bilden senast, han knackade på idag. Fast jag visste inte att han hette Johnny förrän alldeles nyss.

Jag lyssnar på Asha Ali för jag läste om henne i tidningen för några dagar sedan. Jag försöker plocka upp alla möjliga namn och leta fram dem på Spotify, bara för att bända upp vyerna litegrann. Om ingen vill göra playlists till mig, om ingen vill ge de stekta sparvarna luft under vingarna och styra dem till mig, då får jag väl famla efter halmstrån.

Ifall någon till äventyrs sitter på stekta sparvar så vill jag gärna. Jag är inte så dömande som jag verkar, jag vill bara ha nya impulser.

Och nu ska jag låta den här bilden av Ordläsare som sitter på stekta sparvar smälta ner i era medvetanden en stund.

* * *

Jag gillar nog Asha Ali, kommer jag fram till.

* * *

Jag är sjuk och eländig. Fast det var värre igår. Igår jobbade jag, sjuk och eländig. Väldigt eländig. Sent. Sen träffade jag LF för ett par söndagsguinness, för att liksom desinficera bort lite baciller, och vi satt och hade stickjunta i baren. Stickpub. Jag har nämligen också plockat upp stickorna igen, efter ett par års uppehåll (med undantag för förra december, typ).

Det började med att jag tyckte att det vore himla käckt med låånga ulliga benvärmare till vintern (eller nu genast fysatan vad kallt det har blivit!) och att jag nog kunde ge upp om att hitta sådana jag vill ha i affären men egentligen är det ju en smal sak att sticka ett par egna, och visst, trötta handleder och allt det där men ett par benvärmare fixar man ju ändå.

Och, ja. Jag börjar närma mig slutet på den första, och jag har lite svårt att slita mig från stickandet. Och det poppar upp nya idéer på saker jag skulle kunna sticka som svampar efter ett höstregn, och jag försöker trycka tillbaka dem dit de kom ifrån för stickandet äter upp mitt liv! Och mina handleder! Och garn kostar pengar... och... jag vet faktiskt inte varför jag är så anti. Jag menar, jag gillar att sticka, gillar stickade prylar, gillar D.I.Y.

Jag undrar om det här inre motståndet handlar om att jag egentligen inrättat mig rätt så bekvämt i mitt lilla hörn av tillvaron och skyr utmaningar? Börjar man med mer avancerade stickprojekt än benvärmare så riskerar man att det går fel och att man måste göra om, eller att det inte blir bra över huvud taget eller att det aldrig blir klart. Men framförallt att man inte riktigt vet allt och kanske måste lära sig nya saker och vara lite osäker.

Det är samma sak på jobbet, där det är meningen att jag ska gå kurs och lära mig nya saker och whatnot. Jag drar på det, och drar på det, och drar på det. Vill inte riktigt engagera mig. Vill inte vara ny och osäker nu när jag behärskar mitt gebit till fulländning.

Jag har varit osäker så, så länge, över precis allting, att jag nu när jag uppnått något slags stabilitet vill hålla fast i den till vilket pris som helst. Fast det är ju no way to live, att vägra lära sig nya saker för att man inte vill vara osäker. Ska skärpa mig.

Så vi satt i baren iallafall, och stickade och desinficerade, pratade lite med en annan bartender om vad sjutton det var vi sysslade med, pratade lite med en flyktig bekant som plötsligt dök upp, blev utstirrade av två märkbart berusade unga män som inte vågade säga nåt förrän precis när vi skulle gå, när baren stängt.

Vinglade hem till henne, i vanlig ordning (fast med ovanligt lite innanför västen så det var mest trött- & febervingel denna gång), bäddade ner mig under massa täcken och filtar där jag slocknade, i vanlig ordning, och vaknade och hade pratstund i morse, i vanlig ordning.

Jag var ledig idag för det var tänkt att jag skulle träffa astrud och kycklingen över lunch. Sen slog det mig igår att det kanske inte är så himla käckt om jag smittar ner det lilla livet med mina baciller, så jag messade astrud och upplyste om mitt hälsotillstånd... för att göra en lång historia kort kom vi fram till att vi ses en annan gång.

Så för första gången i hela världshistorien hade jag ingenstans jag behövde vara på hela dagen. Istället hängde vi hos LF halva dagen, stickade och pratade och lyssnade på musik, och sen när min hunger efter tonfiskröra tog överhanden (och garnet jag hade med mig tog slut) gick vi till Zenith och pladdrade lite till, och sen tog vi en sväng om staden och kikade efter mamelucker. Bland annat.

Och sen var jag så trött, sådär ynkligt lessentrött, duger ingenting till-trött, dummast och fulast i hela världen-trött, och jag tog vägen om affären och handlade grejer på måfå och släpade mig uppför backen hit hem...

Drog av mig alla kläder nästan, diskade allt det där som blivit stående onödigt länge nästan, gjorde i ordning lite te, åt ett par slevar ben & jerry´s, blippade runt ett varv på nätet men kände mig bara kass och tråkig i jämförelse med alla andras perfekta liv, lyssnade lite på Dudley Perkins (en annan såndär vyvidgare) och bänkade mig vid telefonen för vad som visade sig bli ytterligare ett sånt där mastodontsamtal med telefonvännen.

Jag visste att jag kände mig vissen för att jag var trött och förkyld, och när jag fördjupade mig i samtalet och vännen glömde jag bort alltihop. Vi vände och vred på allt möjligt tillsammans, och... ja. Det var bra.

Hepp, nu tog visst pladderorken tvärslut här borta. Kanske lika bra, hur långa inlägg behöver man skriva egentligen..?

Den som orkat läsa hela vägen hit förtjänar en sån här:

<3

Tillbaka till sidans topp
Kommentarer

mando: (6 okt 2009 09:46)
tack! <3
för övrigt hoppas jag inte att mitt rödblonda hår ser solkigt ut... ;)

Anne: (6 okt 2009 09:49)
Haha, nej, det är nog bara GLs hår som lyckas med det. ;)

astrud: (6 okt 2009 12:53)
jag hoppas GL snart lever sitt eget liv såpass att hon tvingar dig att skriva en bok ;-)

och så hoppas jag förkylningen går åt rätt håll.
kram

ma: (6 okt 2009 15:46)
facebook, dear! spotifylista skickad. och så lite hjärtan på det då.

Monchichi: (6 okt 2009 19:41)
tack för hjärtat. Jag vill läsa om GL jag med =)

Garbo: (8 okt 2009 14:09)
:)

Anne: (11 okt 2009 16:59)
Hehe, det värsta är att GL vägrade lämna mig ifred på hela kvällen sen, så nu vet jag redan massor av saker om henne som jag inte visste när jag skrev ovanstående. ;) Kram, alla.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Anne


600 ord
» Profil
» RSS
««[bläddra]»»
Annes senaste Ord
» Tiden går
30 dec 2012 09:58
» En klassiker
19 dec 2012 12:27
» Nu är det såhär, såhär som det är
9 dec 2012 14:26
» Kvidevitt
29 nov 2012 20:56
» Kollektivitet, världsordning, åldersgränser
20 nov 2012 14:01
» Söndag i dimma
11 nov 2012 11:06
» Nöjd student
7 nov 2012 09:48
» Allt hö, allt kött
2 nov 2012 08:52
» Ovanlig tid
28 okt 2012 16:12
» Skördar frukter
23 okt 2012 13:51
» Note to self:
22 okt 2012 22:07
» Bud från höstblötan
20 okt 2012 10:02
» Vidare, vidare, utan vidare
16 okt 2012 18:56
» Äntligen fredag
12 okt 2012 20:32
» Huddled Up
8 okt 2012 23:33

» Arkiverat

Dagens namn: Henrik
:: reklam ::


:: reklam ::