Helgsammanfattning

16 nov 2009 04:42
Jag har svårt att hålla mig i skrivzonen idag. Kanske för att klockan är alldeles för mycket och jag är trött och virrig, det kan vara så.

Men.

Var ska jag börja?

Det har varit några hektiska dagar. Jobb och socialisering och glädje och besvikelser, trötthet och busliv och trasiga skor och promenader.

Jag har varit on top of the world och nere i dyn.

Jag, som knappt varit på en enda hemmafest i hela mitt liv, har varit på två stycken i helgen.

Men mest har jag väl varit trött.

Efter gårdagens fest, 21-årsfirande där jag och vännen kände oss en smula old & out of place trots uppskattning, smet jag runt stamstället en sväng på hemvägen.

Tanken var att jag skulle prata bort en timme eller så med nån som bor i krokarna, men sen stötte jag på LF som inte var helt pepp och så var armarna där, och jag var lite för trött för att ha fullt bruk av min självbevarelsedrift så jag lyckades inte få mig själv att åka hem.

Inte för att jag pratade med armarna. Vinkade lite, och så sa han hej då när han gick hem vid stängning. Jag ville ju, såklart. Men han satt vid ett bord med folk, och gick förbi mig flera gånger utan att komma fram en enda.

Men.

Ja.

Det är sällan jag känner mig så rutten som jag gjorde igår. Så ointressant och så ointresserad, tjurig men i behov av sällskap.

Jag gick upp vid elva idag och inte fan kändes det som att jag fått sova ordentligt.

Kom till jobbet och konfronterades med ung företagsam skönhet, som jag skam till sägandes inte orkade bemöta på ett särskilt värdigt sätt.

Men, till slut så vände det såklart, det måste det ju förr eller senare. När det var dags att gå hem var jag rätt så pigg och i farten, så jag ringde LF och stämde möte, hoppade på spårvagnen åkte en bit hoppade av på armarnas hemma-hållplats för att byta

och sprang på armarna. Såklart.

Snart kommer jag börja tro att han inte gör annat än hänger på spårvagnshållplatsen dagarna i ända.

Men han skulle med samma spårvagn, och efter att jag uttryckt min osäkerhet över huruvida han önskade ignorera mig idag eller om vi skulle prata (och han framfört att vi kanske kunde sitta bredvid varandra och ignorera varann) satt vid bredvid varann och pratade i några hållplatser.

Han satt bredvid mig och vi pratade om katten och om gårdagskvällen och jag pikade honom för att han inte pratar med mig fast inte på ett tragiskt sätt utan på ett sätt som kändes bra för mig.

Och jag börjar förstå att jag inte kommer få nåt gensvar på mina trevare om att träffas och umgås och skapa nåt normalt. Men jag tänker inte låta de här tillfällena då slumpen för oss samman gå mig ur händerna. Jag har en gerillarelation med någon som försöker undkomma, jag slänger in oss i det viktigaste jag kan komma på att prata om så länge jag har hans uppmärksamhet. Det är till lika delar ett förklaringssökande och ett sätt att utsätta mig så mycket som möjligt för honom för att jag ska bli van, blasé, immun.

Han får fortfarande mina knän att skaka, märkte jag sen han gått av och jag reste mig för att gå av en hållplats senare. Men jag klarar av att se honom i ögonen och armbåga lite på honom, och jag bryr mig inte så mycket om att noja över det jag säger eller det jag låter bli att säga. Och när han kramar om min axel när han går av tänker jag bara på det som nåt han gör, ett utslag av kramigheten jag noterat tidigare.

Jag förstår att vi inte kommer att höras, men vi lär väl ses. Vad det verkar. Och som LF så fascinerat påpekar så har jag ett enormt tålamod med folk som kan vara trevliga. Folk som jag tycker om. Vill det sig så så blir det fler samtal. Om inte så inte.

Det är lugnt.

Jag kommer hem till LF och vi går ut i natten. Traskar till stamstället och blir bjudna på ginger ale av en opratsam Sur bartender. Pratar om en massa saker med LF som känns sköna att få reda ut tillsammans med någon som lyssnar. Går iväg och dricker underbart gott kaffe i midnattsmörkret, innan jag hoppar på vagnen till Brunnsparken för att ta mig hem.

Med 23 minuters väntetid bestämmer jag mig för att gå en bit.

Det är varmt, och dimman sveper och kryper längs hamnen och gatlyktorna skiner som luddiga bollar över hela staden. Jag går över en annan bro, tittar på dimman som virvlar lite, följer vattendropparna med blicken, ser ut över hamnen och staden och älven och bron och alla ljusen och jag älskar. Är lycklig. Känner det där sprittet i magen, glädjen över att bo i den här finfina stan, ett saligt skratt som bubblar fram och benen som sköter sitt trots trasiga skor och hasande benvärmare.

Varmt och dimmigt och älv och hamn och stad och bro och en ensam promenad över bron.

Och frihet, hörni, frihet. Jag äger den här stan med mina fötter, jag tar mig fram jag tar mig runt jag går vart jag vill när jag vill jag går stan gata upp och gata ner, slickar asfalten mil efter mil med skosulorna. Jag går vart jag vill, vilken tid jag vill, jag finns här mitt i natten likväl som på dan.

Men nu är det dags att finnas i sängen en stund.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»