Grå dagar (nu även under delvis solsken)

21 nov 2009 19:29
My god. Jag är så sorglig.

Eller nej.

Jag är sorgsen?

Jag vet inte. Vänta, dåliga dagar sa vi va? Det är inte livet, det är dagen. Dagarna.

Det roliga är att jag var så glad på jobbet igår. Började tidigt och stötte på den gästspelande ynglingen bland det första jag gjorde, han som egentligen ser väldigt valpig ut men som har nånting, *nånting*, som gör mig alldeles knäsvag och smetar ut ett fånigt leende över mitt ansikte när jag ser honom. En glimt i ögat, en mjukhet över kinden, ett svaj i sina rörelser, kantiga armbågar? Jag vet inte säkert. Men det är där.

Så flera gånger under dagen hängde jag i nåt hörn och bytte ett par ord med honom, eller satt tätt intill lutad över en tråkig kvällstidning i lunchrummet, eller gick förbi och utbytte märkliga leenden. Det är inte illa när man kan fördriva arbetsdagen med att flirta med stiliga ynglingar.

Efter jobbet infann sig den stora tomheten. Skönt att ha en ledig helg, men ingenting planerat mer än en stund med LF på fredagskvällen och lite grejs på söndag; inga stolta projekt att ta itu med, inget syfte, ingen mening... Och inte heller alternativet att bara försvinna in i fylledimman. När man lever för sina lediga dagar är det skrämmande att de ter sig innehållslösa.

* * *

Jag har fortfarande pyjamas på mig, och morgonrock. Det har varit en väldigt väldigt långsam dag, och inte undra på, jag kom hem vid fyra eller så imorse och ramlade i säng efter en hempromenad från andra lång som tog stopp då och då för att jag helt enkelt var så otroligt trött att jag inte orkade röra mig på en stund. Sen vaknade jag, av solen tror jag, vid tio.

Gick upp, hade väldigt väldigt ont i axeln (den kajkade ur på mig igen igårkväll), hasade omkring och drack kaffe och stirrade på datorn och pillade med grejer.

Pratade några timmar med min fina telefonvän, vi har så fruktansvärt sköna konversationer för det mesta, vädrar verkligen allting och lyssnar och bekräftar. Med massor av kärlek. Vi tänker så lika om så mycket, eller vi tänker olika saker men på ett sätt som kompletterar; det är aldrig just en upprepning av de egna tankarna när vi samtalar, mera en förlängning. Jag behövde det samtalet så fruktansvärt väl idag.

Jag lyssnar på en spotify-playlist som består av American Recordings av Johnny Cash, Varsamt av Monica Zetterlund och Lev som en gris dö som en hund av Markus Krunegård. Det är såna playlists jag oftast gör; jag slänger ihop några skivor som jag vill lyssna in mig på, sätter på random och kör tills det tar slut. Så slipper jag springa och sätta på ny musik hela tiden.

Nu slängde jag in Big City Love med Laleh också. Det var ett tag sen jag lyssnade på den, men det är en sån dag. Jag tror att det är min Bartendern-låt. Det är nog raden "but your voice still feels." Jag vet inte vad det ska betyda, men det säger nåt om hur han är för mig.

En gång i somras hörde jag hans röst på helt fel ställe, ett annat av ölhaken på andra lång, och jag visste genast vem det var samtidigt som jag blev fullständigt desorienterad. När han kom inom synhåll lyckades jag bara stirra dumt. Han vinkade och ropade men tjena och sen försvann han. Hans röst känns, bara.

Jag skulle vilja vara någon med så bra koll att jag kunde göra fina blandbandslånga playlists med massa blandad musik som är fin tillsammans. Jag har inte den kollen. Jag vet inget, jag kan inget.

Det är en sån dag, ja.

Efter samtalet med telefonvännen däckade jag i ett par timmar och vaknade väldigt förvirrad men med lite mindre ont. Både i själen och i axeln.

Strax därefter ringde mangopanda, och det var också ett fint samtal, om än något sömndrucket.

Jag känner mig så fruktansvärt lyckligt lottad som kan skriva en kärlekskrank statusrad på facebook och faktiskt får respons på den, folk som kramar lite eller ringer eller bara säger hej. Jag menar, jag kommer ju inte magiskt känna mig fin och hel och lagad bara för några facebook-kommentarer, men det hjälper att känna att det finns nån därute som reagerar på mig.

Vart ska jag ta den här texten härifrån?

Det finns så mycket att säga, det räcker till fem texter minst, men allting hänger ihop och dessutom är min hjärna mest ett gytter utan klara vägar just nu.

Jag kanske bara borde avsluta här, ta en snabb dusch, äta nåt och sen gå ut och ta en promenad och kanske köpa lite kärlek i en glassbytta innan jag kommer hem igen.

Och gör ett nytt försök att formulera det där som ligger och skaver.

Jag har haft den här skrivrutan öppen ända sen jag gick upp imorse. Det här är vad jag har att visa upp efter en hel dags plitande.

Jag tror att det där med en skallrensarpromenad kan vara en hit, faktiskt.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»