Sjukstugan rapporterar

23 feb 2010 12:42
Söndagsbrunch på Skansen Kronan med vännen som fyller år. På vägen upp möter vi någon som åker snowboard nedför Skansberget, och efter att ha flämtat mig upp för berget kan jag sitta i en fönsternisch och se ut över min stad i vinterskrud, samtala med min vän & göra en och annan vända till buffébordet. Vi sitter där i timtal, mangopanda tittar förbi också, vi går när de stänger vid fyra. Ibland är det finaste man kan ge varandra tid. Ostyckad tid till inget särskilt alls, men tillsammans.

Det är kallt, när vi kommer ut. Jag vinkar av vännerna som ska fira snön i Botaniska, själv styr jag kosan mot Axessakuten. När det värker i min numera rotfyllda tand så är det inte tanden det är fel på, det är bihålorna.

Sätter mig och väntar, väntrummet är kallt och jag behåller ytterkläderna på. En förströdd tanke på att jag kommer frysa mig fördärvad när jag kommer ut igen, men förmår inte ta något initiativ till att dra av mig kappan när jag redan fryser.

Jag får sällskap en stund, jag kan inte riktigt säga hur mycket det betyder. Jag är febervirrig och öm i hjärtat, sådär som man blir när febern fräter bort all styrka i kropp och själ. En stunds prat, lite hårpill, känslan av att få vara där om än en liten stund för någon som i sin tur är där för mig är skillnaden mellan fullständig bedrövelse och ganska ok.

Ensam igen, försöker läsa men sitter mest och... inte ens dåsar. Driver bort, bara, märker inte tiden gå, en timme, två.

Läkarbesöket är över på två minuter, knäpper upp västen och blusen och andas djupt, doktorn är helt med på att låta mig diagnosticera mig själv och vad mer finns det att säga egentligen. Klart det är bihålorna, klart kvinnan ska ha penicillin.

Han är borta igen innan jag ens hinner få fatt på mina kläder. Jag pälsar på mig och går, förbi det där huset och över Hvitfeltsplatsen och genom alla de där gatorna, ser en spårvagn jag hade kunnat ta men är styrd av mitt momentum och fortsätter gå. Möter spårvagnen igen väl framme i Brunnsparken, kan inte låta bli att uppleva en stilla triumf över att jag ändå inte tjänat något på att åka med den. 1-0 till den febersjuka.

Apotek, Hemköp, piller, bläckfiskpinnar. Och apelsiner och surskorpor och ägg och mjölk, nåt mer orkar jag inte befatta mig med.

* * *

Sen dess har jag kamperat i soffan. Ett kort besök av mangopanda igårkväll, telefonsamtal, korta interaktioner på msn. Det simmar och skvimpar i hjärnan, jag tittar på Veronica Mars (tre avsnitt kvar nu, hur ska jag klara mig sen?) och stickar, vantgarnet tog slut så jag började på ytterligare ett par benvärmare. Snyter mig. Konstant.

Knappt någon aptit, men det är lika bra eftersom medicinen ändå ska tas på fastande mage.

Oroar mig för sånt jag inte kan göra något åt. Som att min lön för februari kommer vara alldeles avskavd.

Oroar mig för sånt jag kanske hade kunnat göra något åt någon gång, men jag visste och vet fortfarande inte vad. Som att jag känner att jag sålt mig, billigt, struntat i sådant jag alldeles för sent förstått faktiskt betyder något. Ser ett mönster av att fatta saker alldeles för sent, eller om man vill vara snäll mot mig ett mönster av obändig och ganska blind optimism.

Febern och den tjocka känslan i hela ansiktet låser in mig i ett litet varmt klibbigt rum i hjärnan, tankarna går runt runt så fort jag inte tittar på något som distraherar mig. Samma gamla fotspår, ingen luft och ingen frihet någonstans bara ett evigt malande.

Tur att jag har Veronica. Och när hon tar slut har jag Ronja, som jag köpte en gång när jag behövde tröst och tyckte att all livsvisdom man kan behöva finns inkapslad i Ronja Rövardotter. Och så har jag Firefly. Och jag kan säkert skrämma fram ytterligare några saker att titta på.

Förhoppningsvis ska jag väl bli frisk någon gång också.

Det känns så långt bort att jag knappt kan tro det. Kan jag jobba på lördag? Gå på konsert? Förmodligen. Måste ju vara bra tills dess.

Och ändå känns det svårt att föreställa sig. Ser bara en lång räcka av dagar med feberglansig blick och malande skalle.

Men jag är säkert bättre redan imorgon.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»