Som vanligt, med hopp i bröstet

26 feb 2010 11:49
Nån dag kommer jag förstå min förmiddagsenergi, förmiddagshoppfullhet. Den som ger mig tusen idéer om saker jag vill göra nugenastpåengång, men som samtidigt och ofelbart plonkar ner mig framför datorn för att jag ska kunna dela med mig av entusiasmen innan den försvinner. Med resultatet att jag när jag väl skrivit klart inte orkar ta itu med nånting iallafall.

Jag har sovit så dåligt inatt. Eller, när jag väl somnade sov jag väl ganska bra, och jag är inte just trött nu heller, men jag kunde verkligen inte somna när jag gick och la mig igår. En konstig oro i hela kroppen, klarvaken, tankar som snurrade i skallen. Sånt där som man allra helst oroar sig för, saker man inte kan göra något åt, personer fullständigt bortom räckhåll.

Men det är fint väder ute, och jag ska göra något så ovanligt som att gå och ta itu med dagen nu genast.

Bloggen jag lusläst på senaste tog slut inatt, jag har kommit en liten bit på benvärmare nummer två i det röda garnet och har lite ont i höger pekfingersena (eller vad det kan tänkas heta), men jag har svårt att slita mig från min stickning för jag blev så otroligt nöjd med den första benvärmaren att jag bara vill bli klar nu genast! För att inte tala om alla andra idéer som trängs i skallen. Jag tror inte jag har tid att jobba mer, jag måste vara hemma och sticka.

Och det är nåt som kryper kring kanterna av tillvaron. Något slags insikt, eller ny idé, jag vet inte.

Den handlar om att vara själv.

Jag pratade med en vän strax innan jag blev sjuk, om att när jag är ensam hemma så känns det som att jag inte riktigt *finns*. Som att jag inte existerar på riktigt när jag inte har vänner omkring mig.

Nu har jag varit ensam nästan konstant i nästan en vecka, med undantag för enstaka telefonsamtal, ett besök och så internet såklart, och... Jag finns. Det känns till och med ganska skönt.

Samtidigt så är det det där att det finns så många människor vars liv jag vill vara delaktig i, och även om man kan vara delaktig även med lite längre mellanrum än vad jag vanligtvis odlar så är det inte samma sak, aldrig samma sak.

Mrrhh.

Vi får se vad som händer.

Men jag dricker upp det sista av mitt kaffe här, det har ljumnat lite men är fortfarande otroligt gott. Jag har fått på mig lite kläder, disken ligger och väntar nedbäddad i ett hav av yesbubblor, jag har ironisk finsk gubbrock i högtalarna, ett fniss i magen och en mycket intressant idé för pannkakorna jag tänkt mig till lunch.

Puss på det.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»