Se om mitt hus

14 mar 2010 12:11
Jag satt uppe till elva eller så igår iallafall, hittade en flaska rödvin i skafferiet och ett par rutor mörk choklad, rättvisemärkt peruansk choklad från hemköp, en av stapelvarorna i min köksutrustning. Ibland kommer den väl till pass.

Så jag satt med mitt vin och min choklad, stickade lite och tittade på två tredjedelar av Min granne Totoro innan jag till slut tyckte att jag var färdig för sängen.

Sov och sov och sov, jättelänge, och vaknade ändå halv nio eller så. Gick upp, tittade på resten av filmen, stickade lite till, blippade runt på nätet, petade lite lealöst i saker.

Kort sagt, maskade hela morgonen. Jag har maskat i flera timmar.

Och ändå är klockan precis elva.

Vakna tidigt (så tidigt man nu tycker att halv nio är...) är the shit. Det känns som helgerna när man var liten, när man vaknade och dagen var ett ändlöst soldränkt fält som sträckte ut sig för ens fötter. Man gör lite vad som faller en in och ändå är det länge kvar tills dagen dör och allting börjar om.

Jag har burit ut sänginredningen till balkongen igen, vädra och städa och piffa ska jag göra idag.

I torsdags när jag var ledig och inte skulle röra en muskel hittade jag mal i min stickkorg som jag hade stående i köket. Jag fick lite panik, påsade korgen i plast och bar iväg med den till containern utanför utan att rädda annat än ett gäng rundstickor som nu ligger mitt på köksgolvet (karantän!) och väntar på bad i såpavatten. Sen påbörjade jag operation malsanering, men jag var ju så hiskeligt slut i torsdags så jag kom inte helt långt med det.

Så nu ska jag fortsätta med det. Jag har kikat in på ställen där de skulle trivas och det verkar ganska lugnt så jag tror att det inte är någon fara, men om jag nånsin behövde en ursäkt att göra en grundlig storstädning och äntligen bli du med mitt hem så står den här och ser mig i ansiktet nu.

Jag mår bra.

Det är så svårt ibland, trött och eländig har jag större behov att göra mig hörd, det kanske låter som att jag går under mest hela tiden. Men det är faktiskt bara ibland. Och lediga dagar studsar jag tillbaka överraskande snabbt, och jag har hopp och det här livet går framåt. Det gör det.

Jag tittade som sagt på Min granne Totoro, hade inte sett den på länge och det var fint. Och jag kom att tänka på Japan, på detaljer: på det lilla vandrarhemmet jag och mangopanda bodde på i Ise, ett gammalt träbygge som inte liknar nånting vi till vardags skulle kalla ett hus; på berget som vi promenerade uppför, i vackert väder och vårdoft; på små altare överallt, i en hålighet i ett träd, i vilket gathörn som helst, överallt; på städerna och myllret av människor att drunkna i; på att vara ingen men sticka ut som en svullen tumme; på de små skruttiga lokaltågen, resan mellan Tokyo och Ise och Kyoto och Tokyo som tog bättre delen av dagar och som var så sjukt värt det, vilket äventyr att åka med gamla tanter och deras knyten; på maten, allerstädes närvarande och bisarr och det godaste någonsin och perfekt avpassad för mina smakpreferenser, massor med fisk och inget kött man inte lätt undviker; på bambusnår i dikeskanterna.

Jag tror jag försöker säga att jag längtar tillbaka. Det där knäppa landet som är så ofantligt vackert och framförallt fascinerande, jag kommer aldrig vara en del av det, kommer nog aldrig ens lära mig språket trots att jag hade ambitionen ett tag, men det är en del av mig på nåt sätt och den delen längtar hem ibland.

Och jag jobbar en hel massa nu, och kanske ska jag se till att en del av den skörden blir början till en biljett nån annan stans; en biljett till soluppgångens land. Jag har trots allt en vän där, även nu.

Men här är också hemma, och blir mer hemma för varje dag. Och här hemma har jag en kopp kaffe, jag har en playlist med Kent, jag har solsken och en plan som säger att det är dags att grabba tag i dammsugaren.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»