Mitt lilla liv emellan händerna

17 mar 2010 09:36
Jag vaknar en timme innan klockan ringer. Trött med svidande ögon, försöker somna om men tankarna vandrar runt runt i samma häxkittel, vet ni hur sådana blir till? Inlandsisen som maler gruskorn i virvlar, inte just snabbt men i år, efter år, efter år, efter år. Så ungefär pågår det i mitt huvud ibland. Med nåt som jag egentligen skulle må bäst av att släppa och inte tänka på. Permanenta skador blir det också. På berghällar åtminstone, men säkert inte på min hjärna när jag tänker efter, den måste ju vara härdigare än urberget.

...ja.

Men nu var det faktiskt inte det jag skulle skriva. Utan att jag gick upp, och egentligen är det ju ganska skönt att vakna för tidigt om man inte är alldeles för trött, för man får en timme till sitt förfogande som man inte väntat sig.

Så jag har gått och pysslat lite. Vikt tvätt, diskat upp det värsta i köket, pysslat ihop en playlist som räcker tills jag ska gå och som bara innehåller såna där låtar som jag *längtar* efter att höra just nu.

När jag stod och gjorde äggmackor i köket nyss kom Främling överallt, med Thåström, och jag älskar introt för det får mig att tänka på alla konserterna och hur fina de är, och sen när sången börjar och jag tar en tankspridd munfull kaffe slår livet mig med hela underbara knytnäven i solar plexus. Smaken av kaffe överraskar mig med sin förmåga att behaga, Thåström viskar i mitt öra om sin krångliga pappa, jag lägger en arm över midjan och låtsas en stund att han hänger i köket med mig och berättar och att jag förstår precis hur det är med krångliga pappor. Det sista behöver jag förstås inte låtsas.

Och det kan vara så att jag känner mig lite ensam, och gärna skulle ha sällskap i köket. Men mest är det skönt att leva i fem minuter, skönt att ha sitt kaffe, skönt att vara nöjd med röjningsinsatsen i köket trots att det finns disk kvar, skönt att känna att jag lyckats prioritera så att jag hinner både nyttigt och roligt, på mina korta timmar innan jag ska till jobbet.

Skönt att gå runt i lägenheten och känna att ja, men det börjar faktiskt ta sig. Det börjar bli fria ytor, det börjar finnas plats för det där som jag försiktigt drömmer om att lyckas skapa någon dag.

Det är läskigt att försöka förverkliga sina visioner. För mig. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig, det blir aldrig perfekt, och i de stora visionerna finns alltid en miljon detaljer som man inte kan planera utan måste lösa på vägen. Som man kan köra fast på, som kan gå åt helvete.

Oftast blir det ju bra ändå. Det vet jag ju. Men det är läskigt iallafall.

Med fördelen att jag känner mig väldigt modig så fort jag försöker.

* * *

Ibland känns det som att mitt liv är så förskräckligt litet. När mina största glädjeämnen är en munfull kaffe och ett städat golv. Som att allt är så långsamt att jag skulle behöva leva lika länge som inlandsisen för att alls ta mig till havet, eller någonstans.

Ibland önskar jag att jag hade vanliga dagar, att jag inte alltid kände efter när folk frågar hur jag mår, att allt inte alltid var bra eller dåligt utan kunde flyta på runt nollsträcket och vara okej.

Jag önskar att jag inte alltid behövde se mig om efter guldkanten, åtminstone de där dagarna när den är så fruktansvärt svår att få syn på. De dagarna skulle det vara så mycket lättare att inte alltid behöva kunna njuta av livet och allt.

Men jag har lite kaffe kvar, en bit macka, jag har en line-up av fina garnnystan på soffkanten som jag tittar på lite då och då och som jag ska leka med när jag har en ledig stund och plats i huvudet för de där lösa skisserna att fyllna ut lite. Jag har musik, så fin att det värker i bröstet för varje ny låt som kommer, vädret är milt och lite grått, jag ska strax tvätta håret och ge mig ut i världen.

Glad Saint Patricks Day på er! Ta en Guinness för mig om ni har chansen, jag har inte det nämligen.

Och berätta för mig om det verkligen är så som jag sa med häxkittlar, jag blev plötsligt osäker och Wiki har inget vettigt att förmedla i ämnet.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»