Man får, man får!

26 maj 2010 12:58
I mina minsta och lägsta stunder är det alltid jag som gör mig liten. Det är jag som ritar upp gränserna, som låser in mig i trånga garderober och säger att utanför det här får du inte gå.

Jag får inte uppdatera på Ord för ofta, vem orkar läsa jag skriver ju bara samma hela tiden.

Jag får inte sms:a för ofta, eller ringa, eller uppdatera min facebook-status, vem vill veta, vem orkar med mig.

Jag får inte vara för personlighetsfull, inte sticka ut för mycket, inte störa, jag vet inte ens vad det är som ska vara så himla störande men utifall att.

För nu skiner solen ja det gör den, och jag har lyssnat på de där sommarpraten som man ska ha hört (Nour El-Refai och Lars Winnerbäck) och jag fattar precis varför man ska ha hört dem, och jag röjde det sista i extrarummet, lyfte runt på bokhyllor och bar mig åt, medan jag lyssnade på Nour, tills det började handla om kattungar och då fastnade jag i soffan, förstummad. Och sen Lasse, och då skulle jag tejpa taket, balanserade på LFs målarstege och hade kramp i armarna och försökte följa den där patenterat oraka tapetkanten med min tejpremsa och skrattade mig fördärvad och så jag nästan välte av stegen.

Det ska bli mörkblåa väggar och jag tror det blir fint, jag tror det, och funkar det inte i längden är jag inte sämre än att jag kan måla om igen, och det blir så ekande överallt jag skulle behöva grejer på väggarna och mattor.... men det löser sig, och det får vara precis som det blir, jag måste inte leva upp till alla interna visioner och jag måste inte vara perfekt, jag får vara precis såhär och allt är värt, varje liten grej. Så värd.

Solsken, solsken, det sitter mest i magen. Jag är mig själv igen, iallafall just nu, den där balanserade personen som förstår att det är okej.

Det hjälper inte att säga nej till det där som man vill. Det hjälper bara att få det att jobba för sig så gott man kan; att försöka förstå det, vrida det så att det fungerar och äga det så att man kan låta det vila när det faktiskt inte är lämpligt.

Allt från godissug till kärleksbetygelser, Ordtexter till fyllekvällar, Höjda nävar och blottade hjärtan.

När jag har tänkt på det här med mitt extrarum på senaste, jag har tänkt på det en del eftersom jag planerat att göra i ordning där nu när jag är ledig, har jag ibland tänkt på såna där drömmar man kan ha när man plötsligt hittar ett till rum där man bor. Lite så är det nu fast i verkligheten? Jag har ett till rum, det har stått igenbommat i ett och ett halvt år, och nu har jag röjt ut spindelväv och damm och gamla lådor med prylar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ha i alla rum.

Eller jag vet att jag ska ha matbord och så i det nya rummet, och soffa och bokhyllor i vardagsrummet, och sovrum i sovrummet. Så långt är allt väl.

Men sen? Det blir inte mycket prylar i varje rum, jag har inte så mycket prylar. Jag är inte heller sugen på att direkt skaffa mig en massa grejer.

Jag tror absolut att det blir fint, och bra, och skönt att komma i ordning,

Men jag blir mer och mer säker på att det nog inte är helt rätt för mig att bo såhär stort.

Sedär. Nu har jag provat det. Dags att hitta nytt.

Men tills dess ska jag göra vad jag kan av det jag har.

(Men först ska jag göra lunch.)

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»