300, reboot

2 jun 2010 09:30
Igår var det dags att jobba igen, efter en veckas frihet. Solen sken från en klarblå himmel och fåglarna kvittrade när jag dök ner i betongbunkern jag jobbar i, så när min chef beklagade sig över att hon inte hunnit ringa mig innan jag åkte hemifrån för ett tidbyte (en kollega hade ringt sig sjuk från sitt stängningspass i en avdelning som vi inte är så många som behärskar) anmälde jag mig genast frivillig till att återkomma om ett par timmar och ta stängningen istället för mitt vanliga pass.

Så kom det sig att jag tillbringade några timmar på en avsides klippa ovanför Botaniska Trädgården, alldeles oanständigt exponerad för solens strålar, med en bok, lite slött sms:ande och ett par myror. Åh. Det var fint.

Jobbade hela kvällen sen, inte mycket att säga om det. Mer än att jag inte känner mig bekväm. Kollegorna är trevliga men jag märker att jag tappat kontakten med stället; nånstans på vägen har jag slutat prata med folk, även om jag är långt ifrån ensam och isolerad, och jag vet inte ens om det bekommer mig nämnvärt.

När jag kom till jobbet igår bara för att gå strax igen, tittade en av kollegorna upp på mig och frågade om jag sagt upp mig nu, om det var därför jag gick igen. Det är talande för hur jag är när jag är där, I guess; sköter jobbet med vänsterhanden, hela tiden på väg någon annan stans.

Varför gör man de saker man gör? Man hamnar i dem, de funkar för en, man får ut nåt av det men mest är det väl för att man måste sysselsätta sig med nåt för att känna att man lever.

Nu har jag skrivit 300 Ord. Jag har suttit här i strax över två år, det blir en text ungefär var tredje dag. Tänk, va.

Två år.

Hej, jag heter Anne, jag skriver för att tänka, jag har ett jobb för att försörja mig, jag tycker om bloggar med fina bilder och bor alldeles ensam i en lägenhet som känns alldeles för stor. Jag vill vara någon som gör det bästa av det hon har, men jag vill också vara någon som inte är rädd för att ändra på sånt som inte fungerar.

På två år har jag flyttat en gång, gjort ett par resor till Norrland, några fler till Uppsala och en till Dublin. Jag har skaffat mig nya kompisar på en krog och genom internet och på jobbet, blivit förälskad några gånger och förtjust ganska många, jag har läst böcker och sett en handfull filmer och suttit i soffan och druckit kaffe eller te med datorn framför mig när jag inte varit ute och ränt, vilket jag förvisso varit en hel del.

Såhär ser livet ut. Det viktigaste är vännerna, att träffas och leka lite, ha kalas eller äta middag eller ta en promenad eller dricka öl eller bara ligga på en filt i solen. Det är avkopplingsbiten, jag är ganska bra på den.

Efter den gångna veckans festligheter avslutat av tre dagars tårtätande kände jag att jag bara ville leva på surdegsbröd och groddar i ett par veckor, bröd och vatten, fibrer och färska grönsaker.

När jag sitter här och funderar över hur mitt liv egentligen ser ut slår det mig att det där nog är sant i ett lite större perspektiv än bara mat; det är sötebrödsdagar jag lever, visst är det det, men livet börjar kännas sliskigt och tomt på näring.

Och det är väl dit jag ständigt återkommer? Jag behöver tuggmotstånd i livet, men jag vet inte vad jag ska börja tugga på. Egentligen har jag ju hela världen att gnaga på, det blir lite för många valmöjligheter, svårt att välja nåt då. Men man måste sysselsätta sig med nåt för att känna att man lever.

Hej jag heter Anne, jag har ett jobb för att försörja mig. För att försörja mig, för att få pengar till att leva. Jag tror att jag behöver komma ihåg det; det är bara ett jobb, det är bara för att skapa lite utrymme och möjligheter. Jag kanske inte behöver vara fullt så gnällig över det.

Kanske.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»