I do my best not to care

20 jul 2010 10:14
Ute på en vacker ö med klippor och ekkratt och lummig grönska och rönnar och sånt har jag vänner som jag hälsar på ibland. För semesterns besök hade vi grandiosa planer, men ett mört sällskap och ett osamarbetsvilligt väder dikterade en riktigt lugn och skön dag istället. Vi åt, gosade ner oss i soffan, löste korsord, halvsov, spelade kort, tog en fin promenad med gungor och basset hound, hämtade pizza, tittade på film och åkte hem igen.

Jag hade nog inte kunnat föreställa mig en mer klockren dag än det blev. Lugn och fin och fullständigt närvarande, ingen stress ingen ångest ingen längtan nånstans. Bara fina vänner, lugn i magen, hunddregel, soffmys, gråväder, disregn. Massa fniss och lite allvar, och harmoni, harmoni.

På bussen hem fick jag ett sms. "Förlåt för allt. Jag vill leva, men det är nåt i mig som bara vill avsluta allt"

* * *

När jag vaknade imorse var det fortfarande grått, men nu ser jag bara blå himmel från där jag sitter i soffan. Dagen är alldeles tom och planlös, jag ska ta en dusch och ge mig iväg på nåt slags utfärd nånstans.

Jag har varit i dypölar och jag har klivit ur dem och tvättat av mig och ställt mig rak, och jag har ingen ingen önskan att krypa i gyttja mer. Jag har annat att göra, jag har annat att göra.

Jag hade hoppats att det skulle dröja ett tag till innan han hörde av sig. Att jag skulle vara lite stadigare på benen. Men nu är det såhär.

Vi sms:ade lite fram och tillbaka. Jag föreslog att han skulle låta bli att ta livet av sig, och han sa att han aldrig skulle göra så mot sin bror, trots allt. Jag minns inte vad han skrev mer. Han var i London och saknade mig. Såklart. Distance makes the heart grow fonder. Jag har bara läst meddelandena två gånger, en gång när jag fick dem och en enda gång till när jag tittade igenom dem efteråt. Jag tänker inte titta på dem mer, och jag tänker inte tänka på det särskilt mycket mer heller.

Jag är hans vän men jag har inte råd med nåt önsketänkande längre. Han hör av sig ibland och är trasig och jag svarar med den helhet jag har att uppbringa, och känner jag honom rätt kommer han inte höra av sig på ett tag igen när han fått den bekräftelse han ville ha.

Det, har jag råd med. Att vara solitt på hans sida. Det är dököttet i form av fria fantasier för egen del som straffar mig hårdast.

Jag kan vara en klippig ö för honom, och så håller jag min lummiga grönska innanför de där strandområdena som jag vet att han kommer hålla sig till. Jag står inte i position att överge honom, trots allt, inte än, det krävs mycket än för att det ska komma till det.

Men jag behöver inte vara alldeles blind. Och jag behöver inte vända min mjukaste kind till.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»