Stolthet schmolthet

22 jul 2010 12:47
Ligger i sängen med täcket mellan benen, håller om den tjockare av kuddarna hårt, hårt, låter det skölja igenom mig, låter allting skölja igenom mig. Låter det gå över. Nån gång måste det gå över.

Jag har varit i stan redan, ätit frukost med LF. Orkade inte göra nåt mer än att åka raka vägen hem efteråt och i spårvagnsfönstrets reflektion kunde jag konstatera att jag är alldeles svart under ögonen, rödsvullen på ögonlocken och konstant hopskrynklad i ansiktet, ögonen svider såklart av det molnsilade solljuset och jag har inga solglasögon.

Jag vill aldrig mer ha såhär ont i mig. Aldrig, aldrig mer. Någonsin.

Men tills dess så ligger jag i sängen och vill ingenting (eller kanske dö. Fast bara lite) och gråter ibland och känner mig ensammast i världen. Låter allting blomma i bröstet en sista gång och hoppas på att det sen ska vissna ner och dö, torka ihop och smulas sönder och blåsas bort av vinden, alltihop ner till minsta frö ska blåsa bort så det inte gror nåt här nånsin igen.

Jag försöker inte ens, mer. Försöker inte hålla fast i någon värdighet, försöker inte distrahera mig, försöker inte stå ut eller vara duktig. Det gör ont som fuck i mig, det känns som att livet är slut, jag vet att det kommer kännas bättre sen och jag vet att det här är bra, det är början på nya andra saker, jo, jag vet, solen skiner en annan dag och livet finns kvar och jag vet.

Men idag är jag ett ruttnande ingenting i min ensamma dypöl och jag tänker tycka synd om mig själv och proppa i mig finsk choklad precis så länge jag vill. Precis så länge jag behöver. Precis tills jag inte behöver andas mer, eller tills jag kan andas obehindrat igen.

Vilket som nu råkar komma först.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»