Skuggor & magi

29 jul 2010 16:52
När jag inte vilar glömmer jag bort vem jag är. Särskilt när jag pratar med någon som inte så noga vet vem jag är och kan ge mig förväntningar att jobba med.

Är inte det märkligt? Man är väl. Vad är det att komma ihåg.

Jag kom hem för några timmar sedan. Jag hade en rolig ölig natt och delade taxi hem och hamnade ett par kvarter bort istället. Tills nu.

Jag gillar att ha sällskap när jag sover. Det behöver inte hända så mycket mer, även om det såklart är svårslaget att sova med någon som gillar att kramas och sådär, det är bara trevligt att sova med någon. Ligga och småprata innan man somnar eller på morgonen. Höra någon annan andas eller röra sig, ligga vaken en stund och iaktta, ostört.

Det finns så många sätt att vara vacker på, det är inte klokt.

På hemvägen köpte jag en liter juice, en ost, tre gula kiwifrukter och en påse hönökaka. Ägg- och kaviarmacka på hönökaka var längesen. Det var nåt jag lärde mig av någon jag sov med en gång för många många år sen och sen åt ganska mycket ett tag. Jag har inte gjort några sådana än, dagen har gått åt till idel segande, men det kommer väl. Det är skönt att sega så jag klagar inte.

Jag dricker inte juice i vanliga fall, men när jag gav mig ut i förmiddags var jag så oförklarligt sugen. Jag öppnade den redan på hemvägen och nu är den slut, för länge sen, jag har hunnit sova lite sen dess till och med.

Jag är lite förundrad och stilla tacksam över alla märkligheter jag upplever. De är inte stora och imponerande märkligheter, inte mycket att yvas över kanske, men de är mina. De är pojkar och flickor som hela universum, där man kan få en glimt av varandra och en känsla av det där hisnande stora som man aldrig kommer greppa helt, trots att man delar ett hörn av det en stund. Orden och det som ligger mellan orden och kroppskontakten och pirrningarna och ovissheten och solkigheten och värmen som händer när man rör vid varandra, trots att man tenderar att hålla ungefär samma kroppstemperatur.

Och det där stora som gör en ödmjuk, det där att vi är samma samma i så mycket och så djupt, men att det inte betyder att vi kan nå fram till vem som helst. Att vi samtidigt är allra räddast för det där vi längtar allra mest efter. Att det är så klart och lätt och genomskinligt att vara människa, men att vi ändå faller på idel grumligheter, småsten, skrapar upp knäna men reser oss och famlar vidare. I skrattretande uppenbarhet i de generella principerna, men i outhärdlig ogenomtränglighet i det partikulära.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»