Skör & levande

30 aug 2010 01:02
Det har blivit kyligt. Jag går hem från bussen genom söndagsmörkret och himlen är klar, bortsett från några moln, klar och sådär hög och stjärnbeströdd. Månen är tidvis insvept i molnslöjor men lyser sådär överjordiskt som den gör när rymden är oändlig och luften kall.

När jag var full i onsdags, efter biljardspelande och när jag kände mig illa till mods i närheten av min kvartifemraggande kollega från festen för några veckor sen, skickade jag ett sms till armarna. Det var inte precis att jag saknade honom, men jag fick en plötslig känsla av att just den natten hade vi kanske kunnat prata med varandra på riktigt om nåt som betyder nåt. Man har så besynnerliga idéer på fyllan.

Vis av erfarenheten skrev jag iallafall att det var en engångsföreteelse och svarar han inte så kommer jag inte störa igen. Han svarade inte, och för min del var saken faktiskt utagerad med det.

Idag fick jag ett mail på facebook, ett kort från hans katt (...) där han skrev att han fått meddelandet, att han var upptagen i några dagar men att han skulle ringa sen om det var ok.

Jag hade redan ont i magen, det är inte roligt på jobbet jämt och det var det här med den senaste tidens skörlevnad, det sätter sina spår. Efter att jag läst mailet var jag riktigt illamående ett tag, med en släng av ångest.

Ska det börja igen? Verkligen? Ska jag låta det?

Jag svarade inte på mailet, tänkte först låta bli helt och bara se vad som händer, utgå från att han inte kommer höra av sig och att livet kommer att lunka på som vanligt.

Men sen så gick jag med ont i magen och så samlade jag mina insikter från den senaste tiden omkring mig som en varm filt, tänkte lite på hansominteharnåtnamn som gör mig så leende glad när jag ser honom, och insåg att det inte ligger för mig att låta saker hänga i luften på det sättet.

Så nästa chans jag fick skrev jag tillbaka. Att jag, föga överraskande med tanke på tidpunkten, var full när jag skickade meddelandet, hade ett sånt där ögonblick av klarhet som man har ibland men att jag nu inte minns vad det var jag tyckte vi skulle prata om. Men att om han vill ringa nån gång, så är det okej med mig.

Och det fantastiska är att med det känns saken återigen utagerad för min del, och jag skriver om det nu och sen lägger jag det till handlingarna.

Nu sitter jag med en kopp lakritste bredvid mig, iförd pyjamas och fleecemorgonrock, och ska snart sova. Det har varit en lång dag, jag blev väckt av grannens skällande hund (...) vid sjusnåret imorse fast jag somnade faktiskt om en stund sen, tack och lov. Vaknade nån timme senare och var uppe ur sängen och ute i skogen innan jag riktigt förstått vad som hände. Redan då var det kallt, jag kan snart inte springa i mina bommullskläder mer utan måste börja fundera på lager och material och investeringar. Det var svalt, men just då var det riktigt fint väder, solen sken och när jag kom ut ur skogen igen värmde den mig gott i ansiktet.

Varje gång jag springer min bit i skogen blir jag så rörd av det här att jag har min lilla stund i livet när kroppen fungerar och av att den kan springa, att jag gjort det här flera gånger i veckan sen i juni nån gång och att det aldrig känns jobbigt eller som ett måste utan bara som nåt jag vill och som är roligt. Och att knäna håller, och fötterna, och allting som kan gå sönder.

Åh, jag hoppas att jag aldrig blir blasé inför det. Jag hoppas att jag alltid ska komma ihåg hur osjälvklart det är att just jag kan just det här.

Men nu ska det bli fint med lite sömn.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»