Kvinnokroppen min

4 sep 2010 11:43
I onsdags började jag lite halvsent men vaknade mycket tidigt, det har blivit svårt med sovandet på senaste. Jag sprang i skogen, sådär som jag gör, duschade, läste tidningen, tog den under armen och traskade nedför backen hem till min vän som bjöd på frukost.

Vi pratade i ett par timmar innan det var dags för mig att gå, och strax innan fick jag så märkligt ont i magen och så började jag fundera på när jag hade mens sist. Konstaterade att det inte kan vara dags riktigt än, det är saker som brukar hända innan... men jag kunde först inte komma på riktigt vad. Efter en stunds funderande kom jag på det: "haha, jag brukar bli deprimerad!" Famous last words.

Senare på eftermiddagen kom ytterligare ett bortglömt symptom, brösten började kännas ömma och svullna. Sen blev det torsdag och alla som minns min senaste text vet ungefär hur pms-symptomen fortskridit.

Kroppen min. Det krävs ett helt liv för att lära sig rida på hormonstormarna, tänk att man fungerar såpass väl som man gör ändå, trots allt man har att handskas med. Det skulle ju räcka med alla yttre omständigheter att parera, menar jag.

Igår sprang jag i skogen igen och det gick undan, fast jag som vanligt inte sprang nåt nämnvärt i uppförsbackarna. Det är som att jag måste springa det fortaste jag kan hålla den sträckan som jag bestämt mig för att alltid springa, kan inte anpassa tempot så att jag orkar längre än så. Nå, det spelar ingen roll, jag tycker om att ha det så.

Jag sprang, och åt frukost, och åkte till jobbet... och efter en timmes jobb kraschade jag helt, mådde illa, kände mig skakig och höll på att dö av hunger. Ytterligare en och en halv timme senare kunde jag ta rast.

Men sen kändes det bättre, efter mat och godis och kaffe.

Kroppen min. Stark och fin och lynnig och en blandning av rättframheter och obegripligheter. Den springer och klagar aldrig, jag har sagt det förr men jag är så lycklig över att jag inte får ont nånstans av det där rännandet. Jag har ont i fötterna ibland, annars, eller är stel i knäna eller känner av benhinnorna eller kanske har lite ont i ryggen, men aldrig när jag springer. Det är tungt ibland, javisst, men mest bara är det, utan problem.

Kan knappt tro att det kan vara såhär.

Och det är verkligen som en ny kärlek, kan inte sluta prata om det, trots en ständig rädsla för att jinxa nåt.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»