Och här sitter jag och är snygg

13 sep 2010 12:30
Jag är lite låg. Lite sjuk kanske, fast på ett konstigt sätt. Igårkväll på jobbet höll jag på att falla ihop totalt, bihålorna värkte och jag kände mig febrig, fast på nåt sätt funkade jag ändå ganska bra. Konstig som sagt.

Och så råkade jag flirta med ytterligare en 22-åring, jag fattar inte var de kommer ifrån. En stilig ung man i uniform, haha, som hängde med mig lite när jag hade tråkigt och vars blick jag hade på mig större delen av kvällen.

Folk ser mig. Jag vet inte vad jag tycker om det.

Siri Hustvedt nämner i sin What I Loved kvinnor som gömmer sig bakom sina fettlager. I can relate, I tell you. Det är så mycket med det yttre, det är att man aldrig riktigt vet om man duger. Det är att alltid vara, eller riskera att vara, en retning: ibland vill man ju vara det, men ibland är det det sista man vill, att vara en kropp som andra kroppar reagerar på. Det är den där jargongen som förvisso inte behöver vara så allvarlig men som alltid finns där, "vem skulle du ligga med av...", det är rangordningen och bedömningen och i vissa sinnesslöa fall är det det enda som betyder nåt. Hur man ser ut.

Och jag är ingen tävlingsmänniska. Jag har mina dagar av tävlingsinstinkt, självklart, men det är ju inte just de dagarna jag känner mig som mest balanserad och lycklig direkt. Min lösning har alltid varit att dra mig ur kampen. Att driva iväg från konversationer som jag inte blir insläppt i, att skita i hur jag ser ut så jag inte behöver fundera på om jag är snyggare eller fulare, snygg eller ful, att släppa mina studier istället för att följa den väg jag slagit in på och slåss för en underbetald doktorandplats på nån institution.

Men man kan inte fly från allt. Vill man prata med folk får man se till att ta sig in i konversationen, vill man eller vill man inte så ser man ju ut iallafall, vill man eller vill man inte så behöver man förverkliga sig själv och förr eller senare kommer det tillfällen när man hoppas på att bli vald före andra, att överglänsa. För att kunna komma vidare.

Jag är fortfarande ingen tävlingsmänniska. Jag springer men bara själv, inga planer på att ställa upp i tävlingar. Jag pratar med folk och jag kan absolut hålla låda, men när folk avbryter mig gång på gång så låter jag dem prata själva och vänder inåt.

Jag trivs i mig själv. Större delen av tiden går jag omkring och trivs alldeles aktivt, kroppen gör små glada rörelser bara för att den kan, den är hyfsat smidig och ganska stark och gillar att göra saker snyggt. Jag är glad och lite blyg men också ganska drastisk i hur jag uttrycker mig, jag kan balansera det där numera och jag kan se lite av hur det påverkar och påverkas av omvärlden.

Och jag syns. Och här får jag svår att formulera mig, för det är så många trådar som går in i världens äldsta värdelöshetskänslor, och sen känns det ju liksom futtigt att komma på att folk tycker att man är snygg. Det är ju inget som förändrar nåt, även om det såklart är roligt.

Jag är inte bara på glasberget, liksom, jag är SNYGG på glasberget. Gött.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»