Som måsarna älskar takåsarna

31 okt 2010 14:22
Jag är lycklig, kroppskrypande lycklig sådär så att alla hårstrån på armarna står rakt ut för att det är så fullt under huden att de inte får plats att ligga ner, typ.

Jag somnade tidigt igår, efter att min vän som bor här lagat middag till mig och vi suttit sömniga i köket och pratat en stund.

Jag sov gott, djupt och länge, och vaknade utvilad innan åtta.

Rullade ur sängen, drog på mig tights och underställströja och jacka, tog svängen runt återvinningsstationen med lite plastskräp, och sprang i skogen.

Sprang fortare än vanligt, mer än vanligt, skönare än vanligt.

Kom hem igen, gladare än vanligt, gjorde frukost till min vän som bor här och till mig, drack en massa kaffe, pratade lite, lyssnade på "Precis som Romeo" med Håkan Hellström för att det är dagens låt som jag vaknar med på hjärnan. Um.

Jag har träffat nån. En ganska otippad person som funnits i periferin av bekantskapskretsen i tio år eller så. De senaste åren när vi sprungit på varann har det sprakat i luften, men vi har inte direkt setts ofta och han har haft sitt på annat håll så det har inte varit så mycket särskilt med det.

Men nu har han inte sitt nån annan stans.

Och det sprakar.

Och det är fnissigt och erotiskt och gapskrattigt och synkigt, det är massor gemensamt och förståelse för knäppheter.

Samtidigt som det är skrämmande, så skrämmande, och jag har ett enormt behov av att freda mig och dra gränser och inte ses för mycket, inte bli av med livet som jag känner det.

Jag vet inte vad jag håller på med, helt enkelt, men för en gångs skull är det inte nåt jag behöver älta eller som ger mig ångest. Det bara är, fint är det när vi ses och annars bara finns det, jag vet inte hur länge eller vart det är på väg men det gör inget.

Inget.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»