Natt, hemväg

7 apr 2011 02:25
Jag tar mig hem efter en sån där onsdag på stamstället. De är inte så många nuförtiden, jag vet inte, jag har tappat sugen lite kanske och ingen annan har plockat upp arrangörspinnen. Men ikväll satt vi iallafall där, pratade lite, jag drack en öl och åt några övergivna pommes från Ms tallrik och sen blev det liksom inte av att jag drack nåt mer, kanske för att alla som jobbar i baren numera är folk jag aldrig har pratat med.

Det blev iallafall senare än jag tänkt mig. Folk troppade av allt eftersom och tillslut var det bara jag och LF kvar och det dök liksom upp fler saker att prata om hela tiden trots att jag var så trött att jag såg i kors och var på väg att gå hem.

Så när jag går, med en tur runt sjuelvan för mjölk till morgonkaffet och -gröten, så är det såpass sent att det är ett meck med spårvagnar och till slut tar jag en buss nästan hem och promenerar resten av vägen.

Och hela vägen från bussen och hem går Säkert!s "Allt som är ditt" på repeat i min hjärna. Om och om igen, medan regnet duggar mot mina strumpbyxor och kjolen känns kortare och kortare.

Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va´ ditt fel
Det måste va´ ditt fel

Och jag är inte rädd för jag går i stan på nätterna för stan är lika mycket min som någon annans. Lika mycket, ingen kommer här och skrämmer mig.

Men jag har låten i huvudet och jag blir nervös när jag ser en gestalt ett tiotal meter bakom mig och det blir plank mellan mig och bilvägen där någon enstaka bil sveper förbi då och då.

Och det händer inget, såklart, det är därför jag inte brukar vara rädd; skit händer men risken för att drabbas är trots allt liten, och främmande gestalter har precis lika stor rätt att vara ute mitt i natten som jag har och den kanske var rädd för mig, vad vet jag.

Men jag har en oro i bröstet som inte varit där förr, och när jag kommer innanför dörren hemma och drar av mig kläderna och kryper in i pyjamasen som fortfarande doftar efter en natt intill varm hud som inte är min förstår jag att jag för första gången har något att förlora.

Om något händer mig får jag aldrig mer känna de där händerna runt min midja, aldrig mer prata hela natten om svåra saker, aldrig mer känna doften från precis den där punkten på halsen som är hemtam men samtidigt ger mig hjärtklappning. Om något händer mig så slutar den här värmen i bröstet, om något händer så vet jag inte mer sen.

Jag vill veta. Så länge det går. Veta huden och doften och allt som är svårt och alla alla skratten.

Jag visste inte att jag inte brydde mig, tidigare, men jag tror att det kanske är så det var.

Jag tänker inte vara rädd ändå. Ingen ska ta allt som är mitt, och i allt som är mitt ingår nattgatorna och fötterna mot asfalten.

Men jag är visst lite mera vaksam nu.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»