Anne
Okej så provsamboskap.
13 jun 2011 11:10Det har gått en vecka och den har varit skitjobbig. Jag antar att det här arbetet med att komma tillrätta med sina rädslor och nojor aldrig riktigt tar slut, det kan ju vara det. Pissjobbigt, riktigt jäkla arbetsamt.
Men.
Han sitter på ett hörn av matbordet med sin dator, en hel hylla med böcker bredvid sig som han släpat hit för att kunna jobba vidare med sitt, han mutar in egna små områden av lägenheten och vi lär oss att göra saker tillsammans och att göra saker var för sig.
Det är skitjobbigt att vara rädd och låst och känslomässigt otillgänglig, jag önskar att jag var någon annan och enklare person. Verkligen, verkligen önskar. Jag försöker. Och när marorna rider mig som värst försöker jag ändå luta mig tillbaka och tänka att det här är som det känns, men hur är det på riktigt? Känns det såhär i mig för att han gör nåt fel, eller känns det såhär i mig för att jag är trasig? Om det är jag, kan jag förstå det trasiga? Kan jag laga det? Kan jag åtminstone prata om det?
Jag kan åtminstone alltid prata om det. Förr eller senare.
Och när vi är ute en kväll med lillasyster på stamstället och hon är mycket glad och inte alldeles förmögen att ta hand om sig själv så tänker vi båda att det är bäst att ta med henne hem, och båda tycker att det känns mysigt att ha besök av en vimsig syster, och jag tänker att det är skönt att det inte är som sist jag försökte bo med nån där ingen nånsin var välkommen och han säger att det är skönt att vi har samma känsla för gästfrihet.
Jag vet fortfarande inte hur det här kommer att gå, men vi har sagt att vi ger det ett par veckor till så vi hinner känna efter.
