Breaking free

27 jun 2011 23:13
Jag har en knäpp plan som gör livet lättare för mig på nåt sätt trots att jag inte vet om jag faktiskt tänker förverkliga den. Det är en plan som går ut på att jag säger upp mig till hösten/vintern, lagom så att jag kan sluta innan den värsta decemberångesten sätter igång på jobbet, och så rymmer jag till Turkiet på en snorbillig restresa med min kille och sen löser sig allting på nåt sätt.

Det är en plan som får dagarna fram till semestern att kännas lättare, som får mig att känna att jag kanske är på väg nånstans iallafall.

Igår när jag var på väg hem från jobbet insåg jag bittert och hårt att om jag sett mig själv utifrån under dagen hade jag skakat sorgset på huvudet och undrat hur den där kvinnan kunde tycka att det var värt att jobba kvar när hon så uppenbart inte mådde bra av sitt jobb eller orkade sköta det på ett vettigt sätt. Är inte det ett tecken?

Kanske blir det rännstenen för mig. Men då blir det åtminstone rännstenen utan nåt jävla självpålagt ok. Förr eller senare måste det räcka.

Just idag har jag iallafall drömmar i bröstet och blåhimmelsslott i huvudet. Livet blir vad man gör det till, vägen finns där man väljer att gå.

Jag vet inte ens om Turkiet är nåt att ha i november. Men Istanbul och minareter och skrynkliga yoghurtgubbar och vildkatter och blåhav. Och min kille. Som dröm är den vacker att få.

Jag tror att man måste våga. Även det som känns som rena vansinnet, som att säga upp sig från ett fast jobb trots att man inte har några framtidsutsikter.

Jag får se om jag vågar. Det är en bekvämt lång tid kvar, jag hinner glömma bort alltihop ett par gånger innan dess.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»