Att bära

5 jul 2011 13:00
Hårda dagar när jag jobbar mycket, efter ett pass på jobbet vill jag faktiskt mest bara dö. I söndags kom jag hem och storgrät i en timme eller nåt, igår hade vi sociala planer och jag lyckades hålla mig från att böla men var inte direkt mitt gladaste jag.

Men. I söndags när jag kom hem och bara grät la D sitt huvud i mitt knä där jag satt i fåtöljen, och klappade lite på mig och lät mig prata för fnuttifnurtonde gången om allt som är svårt och slitigt och får mig att bara vilja dö.

Igår morse gick han och la sig när jag skulle upp och när jag gick till jobbet var han fortfarande lite halvvaken, vinkade till mig från sängen och tyckte mest att jag skulle komma och pussas och strunta i jobbet.

Nu sitter han i köket och läser morgontidningen som jag redan läst i sängen medan jag väntade på att han skulle vakna till. Han låg virad om mig där jag satt, som en hoprullad katt, inte riktigt vaken men inte sovande heller.

Jag blir ledsen av att vara så ledsen när jag har det så fint. Jag vet inte om det är den här ganska nya kontrasten till privatlivet som gör att jobbet plötsligt känns så outhärdligt, att jag är så mjuk hemma och så trygg men så jagad dömd och hård på arbetstid.

Jag blir ledsen av att trötthetsosäkerheten kryper in hemma också, att jag inte vet hur jag ska prata för jag är rädd för att lite av den där hårdheten från jobbet ska ha smittat mig och förgifta orden som jag försöker vara mjuk med.

Jag vet att han förstår och vi vet båda att det släpper snart, men jag önskar att det onda inte behövde sprida sig. Jag önskar att jag kunde svälja det djupt djupt ner i en brunn i jordens mitt och lägga på ett betonglock och betvinga det.

Men jag försöker tänka att det onda är som gas kanske, att bästa sättet att bli av med den är att låta den spädas ut i luften och dunsta bort. Då blir det lite att det drabbar folk som är i närheten, men det kanske det skulle göra även om man spärrade in det. Det är nu en gång så att vi människor inte är öar, det är nu en gång så att vi drabbar varandra.

När han sover eller sitter i fåtöljen och läser eller ser på mig bara eller koncentrerar sig på nåt göromål eller bara finns så drabbar han mig, ibland så det skakar mig hela vägen in. Jag kan inte säga vad det är, men kanske en blandning av närhet, hemtamhet, att se in i hans ansikte är nästan som att se sig i spegeln, inte för att vi är lika utan för att jag ser hans ansikte oftare än jag ser mitt eget; och av att han är så obestridligt främmande, en avgjort annan person än jag själv. Och så vacker och så egendomlig och så bekant och världslig.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»