Sjukligt fundersam

13 sep 2011 20:35
Jag är sjuk. Flyter omkring i en dimma, lock för öronen, täppt i hela huvudet, rosslig i halsen, lite febrig och ganska matt. Det är den där höstförkylningen, den som gjort sitt med stora delar av bekantskapskretsen, den hittade mig till slut.

Det är givetvis tråkigt att vara sjuk. Tråkigt att inte orka uträtta nåt, att inte känna att man kommer nån vart med nånting för allt man orkar företa sig är dricka obscena mängder vatten (pga konstant känsla av uttorkning...) och springa i skytteltrafik till toaletten för att göra sig av med sagda vätskemängder igen. Ja, och stirra dumt på bloggar och proppa i sig choklad/popcorn/glass.

Men det är rätt mysigt också. D är hemma med mig, klappar om mig en stund när jag behöver gos, poppar popcorn när jag får för mig att jag behöver salt för att balansera upp allt vatten jag häller i mig, ger mig glass med kakdeg i, lagar mat, fixar i princip allt som behöver fixas så jag bara behöver ligga i soffan och ta igen mig.

Jag blir alltid jättedålig när jag blir förkyld. Eller, jag tycker iallafall det. Fixar inte att bita ihop och gå till jobbet iallafall. Visst gjorde jag det förut, men det går inte längre, och jag stirrar storögt på alla de där människorna som jobbar trots feber, trots att de inte alls mår bra. Jag fixar det inte, alls, mår bara så dåligt om jag försöker att det enda jag kan tänka på är att göra slut på eländet en gång för alla, kanske med ett trevligt litet snitt över halspulsådern.

På sätt och vis tycker jag väl att det verkar tramsigt att jobba trots att man är sjuk. Att mår man dåligt ska man vara hemma och ta hand om sig, världen går inte under om man försvinner ett par dagar och det sänder helt fel signaler till omgivningen om man envisas med att prestera fast man knappt orkar stå upp.

Fast det beror ju såklart på vad man har för jobb. Kanske finns det de jobb som inte har skyddsnät i form av folk som kan hoppa in och täcka upp eller där man inte <i>får</i> slå av på takten en enda dag. Gör det det? T.ex. ni som jobbar som lärare verkar ju pina er till jobbet även om ni är döende, finns det inget vedertaget system för sjukskrivningar för er eller är ni bara otroligt plikttrogna? Jag kan ju förstå att varje lektionstillfälle är svårt att ta igen i en redan ansträngd terminsplanering, såklart, men finns det verkligen inget utrymme för sjukdom?

Mitt jobb är lite skitsamma. Eller på sätt och vis vill man inte vara borta för det blir Helvetiskt för dem som är kvar, det borde egentligen finnas ersättare att kalla in men i praktiken blir det sällan så att sjuktider täcks upp så de som är kvar får jobba desto hårdare. Men å andra sidan så är det ingen som dör av att vi sänker servicen, att allt inte blir gjort som ska göras. Lustigt nog jobbar jag mest med väldigt plikttrogna människor trots att det är ett yrke som ingen egentligen bryr sig om hur det sköts, så det mesta brukar bli gjort ändå. Intressant nog verkar även ledningen ha förstått detta så det dras konstant ner på timmar trots att vi förväntas utföra fler och fler uppgifter... Ytterst märkligt att så många går på knäna. Nåväl.

Jag skulle nog mest säga att det är hemskt synd om mig när jag blir sjuk, jag klarar verkligen ingenting då. Igår orkade jag inte stå upp mer än två minuter i sträck, dagens prestation är att jag duschat och jag tror att jag ska försöka mig på att laga lite mat också. Det är verkligen maxkapacitet. Orkar inte ens läsa nåt vettigt, blippar bara runt på bloggar och tittar på bilder. Orkar inte koncentrera mig på nånting alls.

Så jag är ganska imponerad av folk som klarar av att tycka "mår rätt dåligt idag förkyld! :/ men körde hårdträning på gymmet fast orkade bara 45 min :( men nu blir det en shoppingrunda på stan och sen ska jag jobba natt!" (Tack facebook för det citatet.) Jag menar, samtidigt imponerad, lite avundsjuk och lite irriterad över att man hetsar sig sjäv på det sättet när man inte mår bra. Och lite avundsjuk för att man klarar av att göra det utan att det straffar sig i näradödensjukdom med flera veckors apati som följd.

Jag tycker jag är ganska tuff men i själva verket är jag nog rätt mesig, när allt kommer omkring. Trist. Det är nog väldigt, väldigt synd om mig när jag tänker efter.

Bäst att äta lite glass på det.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»