Anne

Equinox

28 sep 2011 11:57
Igår var en perfekt höstdag. Solen sken, väckte mig med sina sneda guldstrålar strax innan åtta, hängde halvlågt på himlen hela dagen. Det där ljuset när solen aldrig kommer i närheten av zenit men silas mellan gulnande björklöv.

Jag tvättade på morgonen, gick förbi en sån där björk på vägen, under den en perfekt formad flugsvamp, runt omkring hösthögt men grönt gräs med inkilade redan fallna löv.

Sen gick dagen men inte utan att jag märkte det. Det var det som gjorde det till en bra dag. Inget med att låta tiden bara gå, väl medveten om att de ljusa timmarna nu är färre än de mörka. Inte med mycket, inte än, men höstdagjämningen är ohjälpligt passerad och det är ett halvår kvar tills det blir mera ljus än mörker igen.

Man kan sörja det, särskilt dagar som idag när allt är jämntjockt jämngrått dystert, men man kan leva ljuset också, de där gyllene höstdagarna när man vet precis att strax efter klockan sju går solen upp och strax innan sju går den ner. Som igår.

I kvällsljuset träffade jag mangopanda, den senaste tiden har jag ibland stannat till och tittat ut genom fönstret och akut saknat att bo med henne. Det sa jag inte igår, men vi promenerade lite i trädgårdsföreningen och satt på en filt på en bänk i det sista av solljuset, drack te som hon hade med sig och åt japanska surplommon.

På söndag, bestämde vi, ska vi äta äppelpaj.