Om katten själv får välja

15 dec 2011 11:11
Jag tar en rask liten bloggvända medan jag vaknar till, soffa-pyjamas-kaffemugg. Trillar in på Underbaraclaras och läser om hennes julbestyr, om att hon inte tycker att december räcker till för julandet för månaden går alldeles för fort.

Inget nytt under solen, såklart.

Jag tittar på mina krukväxter, de tycker att december går för långsamt, de tynar långsamt ner och längtar efter solen igen. "Men mina små älsklingar", säger jag, "det är inte länge kvar nu. Om en dryg vecka vänder det, snart är det djupaste mörkret här och sen blir det bättre." De säger inget tillbaks, men rasslar lite olyckligt med sina skrumpnande blad.

Snart är vintersolståndet och årets kortaste dag. På torsdag, närmare bestämt.

Känner ni hur planeten viner genom rymdens mörker, såhär års? Lutar sig så vår bit av den kommer långt, långt från solen.

Tänker ni på dem som funnits innan oss? På generationerna som uthärdat mörkret och kurat i skymningar som kommer allt tidigare tills det en dag vänder, nästan omärkligt.

...men det jag skulle skriva om, göra en hastig minnesanteckning av, var den känsla jag fick av hur jag vill att mina jular ska vara.

I min idealvärld firar jag vintersolståndet. Med saffransbullar (som ett minne av solen, see?) och glögg, med en stilla dag.

I min idealvärld slutar jag jobba dagen innan vintersolståndet, gärna ganska tidigt så jag hinner göra i ordning min boning och landa och sova tidigt och gott. Sen på själva dagen som sagt, inga måsten, bara ett stilla konstaterande. Sen skulle jag vara ledig åtminstone till annandagen, helst över nyår också. Fast det beror på vad jag jobbar med, förstås, Jag kan se att mellandagarna skulle kunna vara ganska produktiva när man fått slappna av ordentligt under julhelgen.

Dagen/dagarna mellan vintersolståndet och själva julafton skulle ägnas åt en del småfixande, de sista julklapparna, någon glöggfest, kanske nån julmarknad, och en idealjulafton skulle tillbringas i ett myller av nära och kära, stora och små, i ett stort hus, med ståhej och värme, gran och julklappsutdelning. Juldagen med minimal ansträngning, julmatsrester, julklappsböcker och gott om soffor, raggsockar, koftor, stilla småprat i skrymslen och vrår.

Jag har börjat läsa <I>Prosperity without growth</I> av Tim Jackson, jag vet att jag pratade om den för jättelänge sen när jag beställde den på adlibris men sen har jag inte kommit mig för med att börja läsa, förrän igår. Det är en sån där bok som får mig att känna att saker faller på plats (klonk-klonk-klonk), vad handlar det här livet om egentligen?

Och det får mig att fundera, igen, över min plats i tillvaron. Jag sitter ju säkert på mitt jobb, någorlunda, det ska till ganska anmärkningsvärda saker för att jag ska bli av med jobbet. Det är en grundtrygghet, om än otillfredsställande. Jag har nog någon vag tanke om att jag behöver tjäna mer pengar på något sätt, att det inte är bra att jobba deltid i längden, och jag har en stark känsla av att jag har mer att ge.

Men om jag släpper den där känslan av att jag <I>borde</I> se till att min privatekonomi står i stadig tillväxt, och försöker tänka hållbart istället. Var hamnar jag då? Vad är det jag vill göra, om jag ser livet och ekonomin som ett kretslopp istället för något ackumulativt?

Tanken svindlar. Planeter viner genom rymden.

På kultursidan i GP för några dagar sedan hade Elin Grelsson skrivit en artikel om arbete, om att historiskt (vi snackar Aristoteles, har jag för mig, iallafall nån av de där grekerna) betraktades arbete som ett hinder för människans utveckling, ett nödvändigt ont, och så jämförde hon med dagens arbetslinje där det inte ens finns arbete åt alla men de som har ska jobba ihjäl sig och de som inte har ska skämmas.

Och det är det där att vi väljer själva. Vilka liv vi vill leva, vilken värld vi vill ha, vilka strukturer vi vill inordna oss i.

Och visst finns det fördelar med att inordna sig. Det är ett behändigt och lättbegripligt sätt att skaffa sig status och bekräftelse, ett lättnavigerat system med klara bedömningsgrunder.

Men ju mer vi inordnar oss, desto mindre ansvar tar vi. Det får konsekvenser både ekologiskt och socialt.

Men allt det här har på sätt och vis att göra med min drömjul, mitt drömliv. Vad är det för yrkesliv som tillåter ledighet från vintersolstånd till januari? I vad för slags yrke skulle det kännas okej för mig att inte vara ledig mellandagarna? Svaret är bedrägligt enkelt och lockande, samtidigt som jag inte riktigt begriper hur jag ska komma dit.

Men jag läser och vaknar, långsamt.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»