Konsertkväll

23 dec 2011 10:53
Jag hinner inget mer än det som måste hinnas med. Måstena däremot håller jag i schack vilket ger mig hyfsat hopp om att jag ska ta mig igenom den här veckan utan några allvarliga men.

Igårkväll efter jobbet mötte jag upp D, han bjöd mig på en cappa och en lussebulle på vägen till Konserthuset där vi skulle se Freddie Wadling. Varje gång Wadling spelar tänker jag att jag måste gå, det är verkligen en så speciell upplevelse, och nånstans i hjärttrakten är jag orolig för att chanserna inte kommer bli så många fler, men ofta så blir det inte av iallafall. Den här gången bokade jag resolut biljetter så fort de släpptes, och även om det kändes drygt att ha ett åtagande mitt i julsmeten så är jag sjuu-huu-huukt (som det heter på bloggiska) glad för att jag gjorde det.

Han är inte vackrast i stan, hans röst är lite märklig, bandet var lite otajt och det är inte nödvändigtvis världens bästa låtar jämt. Men konsertupplevelsen.

Vi pratade om det sen, försökte sätta fingret på vad det är. D tyckte karisma, och det bästa jag kunde komma på är att han bara är närvarande i mötet med publiken och i musiken på ett sätt som alla helt enkelt inte klarar av. Inte en slipad entertainer, utan en ganska sliten gubbe som lattjar med några polare och skapar magi på allt från en tamburin fastspänd på en sliten resväska till sin nya ipad, framför ett hav av främlingar som också får vara hans polare den här kvällen bara för att de brytt sig om att komma dit.

Han är <I>rolig</I>, och större delen av kvällen satt jag och fånlog saligt när jag inte fnissade ihjäl mig. Fast han introducerade "Creep" med "Den här låten skulle man kunna tillägna en viss person... men vi går inte vidare in på det", jag misstänkte att han syftade på Pernilla Wahlgrens bloggmobbing (han ser osund ut och då är det helt okej att dissa honom för det, det är faktiskt hennes egen blogg!) med det, och när refrängen kom, med en sällan skådad innerlighet, grät jag som ett litet barn.

Det är precis det den där låten alltid har betytt för mig, nånstans. Hela världens kyla sammanfattad i att man tar sig rätten att döma ut varann.

Fast han avslutade med "My funny valentine", och en ny ordning känns möjlig.

Anne

600 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»